Ännu en gråmulen dag här i Stockholm... och jag har precis slagit mig ner på stolen här framför datorn... hörlurarna i öronen och låter musiken fylla skallen... en liten stund för eftertanke och reflektion...Känns som en ganska ordinär dag... inget speciellt planerat eller kul som ska hända... en helt vanlig dag bara...
Låter väl inte så intressant kanske... men det är ju precis så här det är ibland... och man skulle kanske önska att det kunde hända något riktigt radikalt, något omvälvande... någon gång... men just nu lär det inte ske...
Livet följer de vanlig hjulspåren... och även om tron & hoppet på nya vägar alltid finns kvar... så tvingas man färdas på samma väg... till den dag då vägskyltarna pekar åt två håll...
Jag måste nog trots allt vara tacksam... tacksam för att jag har haft ett liv utan större överraskningar... eller ?
Tacksam för att jag levt ett liv i skyddad trygghet... ett liv såsom det borde se ut, ett liv enligt alla mallar och förväntningar... eller ?
Ett liv med goda förutsättningar... och med lycka, glädje och frihet... eller är allt det kanske bara en illusion... skapad av mig själv och allt runt omkring... tål att fundera på det där... eller ?
Det är inte meningen att låta nere eller besviken... för visst har jag mycket att vara tacksam för... det finns många som gått igenom så mycket... så mycket mer av otrygghet, sorger och elände i sina liv... och det kan nog de allra flesta av oss aldrig riktigt föreställa oss...
Alla har sin fasad att visa upp för omvärlden, så även jag... men jag kan ibland känna att den börjat rasa... börjat spricka... och det gör den nog för många... när tiden är mogen...
Det finns så många som mår dåligt, på sina jobb, i sina liv... och det är ett problem... det är ju lätt att säga åt folk att göra något åt det, men det är just det... det är INTE lätt att göra något åt, det finns en massa hänsyn att ta...
Jag är sån, kan inte ta allt med bara en "klackspark"... fullt så enkelt är det inte... förändring kräver eftertanke... och med tiden klarnar allt, då vet man vad man vill... och den tiden kommer för oss alla... det tar bara olika lång tid...
Ingen byter väl arbete bara för att det kanske är jobbigt en dag eller två... ingen säljer väl bilen bara för att den är lite smutsig...
Nej, knappast... men det kommer en dag då gränsen är nådd... och den gränsen är olika för alla... och måste så vara...
Som sagt, jag är tacksam för mycket... men gränsen... den som alla, på ett sätt eller annat alltid närmar sig... den kan nog, ibland ändå kännas väldigt nära...
Jag varken kan eller vill sluta drömma... och jag är tacksam för att det finns ett liv, som också kan förändras... om och när tiden vill...
Blev långt det här... men, men... det är ju min dagbok ;-)
4 kommentarer:
Skickar en kram denna mulna dag.
Även i min blogg krackilerar fasaden
Önskar dig allt gott min vän
Cinapina
Det du skriver berör mig verkligen. Jag känner igen många av dina tankar, jag var själv en "fasadmästare" i många år. När jag blev utbränd sprack den med en stor smäll och det är svårt att acceptera. Sluta aldrig drömma, de KAN bli verklighet. KRAM
jag förstår hur du menar. Jag tror inte alla ser sin fasad förrns den rämnar eller iallafall börjar krackelera... Du väljer själv vad som ska ersätta den, glöm aldrig det.
Goda visdomsord. Jag är nog rätt likadan. Men det är just när att hålla fasaden börjar ta över som man ska se upp. Sedan gäller det att lära sig se de där guldkornen i vardagen, som man kanske vissa dagar springer förbi. Då man istället drömmer, så man istället missar nåt alldeles nära.
Jag som skrivet om att ge sig hän på min blogg idag!
Skicka en kommentar