"Wake in a sweat again
Another day's been laid to waste
In my disgrace
Stuck in my head again
Feels like I'll never leave this place
There's no escape"
"I'm my own worst enemy"
"I've given up, I'm sick of feeling
Is there nothing you can say?
Take this all away, I'm suffocating
Tell me what the fuck is wrong with me"
"I don't know what to take
Thought I was focused, but I'm scared
I'm not prepared
I hyperventilate
Looking for help, somehow, somewhere
And no one cares"
"I'm my own worst enemy"
"I've given up, I'm sick of feeling
Is there nothing you can say?
Take this all away, I'm suffocating
Tell me what the fuck is wrong with me"
"Put me out of my misery!
Put me out of my misery!
Put me out of my
Put me out of my fucking misery!"
"I've given up, I'm sick of feeling
Is there nothing you can say?
Take this all away, I'm suffocating
Tell me what the fuck is wrong with me"
"Given Up"
Linkin Park
Another day's been laid to waste
In my disgrace
Stuck in my head again
Feels like I'll never leave this place
There's no escape"
"I'm my own worst enemy"
"I've given up, I'm sick of feeling
Is there nothing you can say?
Take this all away, I'm suffocating
Tell me what the fuck is wrong with me"
"I don't know what to take
Thought I was focused, but I'm scared
I'm not prepared
I hyperventilate
Looking for help, somehow, somewhere
And no one cares"
"I'm my own worst enemy"
"I've given up, I'm sick of feeling
Is there nothing you can say?
Take this all away, I'm suffocating
Tell me what the fuck is wrong with me"
"Put me out of my misery!
Put me out of my misery!
Put me out of my
Put me out of my fucking misery!"
"I've given up, I'm sick of feeling
Is there nothing you can say?
Take this all away, I'm suffocating
Tell me what the fuck is wrong with me"
"Given Up"
Linkin Park
En grymt tung och bra låt, med en oerhört stark text... även om den kanske inte för tillfället speglar tillvaron och känslorna... bara så ni vet...
2 kommentarer:
"Jag är min egen värsta fiende"... Starka ord –
Lidandet, hur det tvingar oss till förändring och ja... att släppa livet innanför "skalet", det som omhöljer oss av rädsla för att vi ska bli ertappade våra äkta "jag".
Sakta lär jag mig att tro på meningen med smärtan. Att forcera rädslan och släppa fram modet ur den krackelerade fasaden.
Ett mod, som jag tror att även du börjar ana finns där. För längtan finns... och saknaden. Hoppet.
Skiljelinjen mellan vad som är tryggt respektive ett liv på tomgång, är ibland hårfin.
Det kommer en dag när du kan uppfylla dina drömmar, utan ramar för tid och rum. Tror jag. Önskar, för din skull. För att du är värd det.
Var rädd om dig – och livet!
Kram Camilla
Underbart inlägg! Sjukt cool bild och en bra text av ett underbart band!! =)
Skicka en kommentar