Kära dagbok...

Tisdag förmiddag... och jag har nog för tillfället tappat orden... inte ett enda letar sig fram med någon betydelse...

Jag låter arbetet fylla min dag... min tid... tränger för en liten stund undan allt... allt som gör ont... allt som sker inanför den spruckna fasaden... och samlar upp kraftens ljus...

Det är just nu så stilla... alldeles stilla... tid för eftertanke... och jag låter nu min elektroniska penna vila... bara ett litet tag...

Kära dagbok...

De senaste dagarna har en positivare känsla sakta börjat spira i mitt inre... en livsglädje som gror... och genast... som ett mail i inboxen (modern tolkning)... kommer en svag känsla av skam krypande...

Vill ju må bra, vill känna mig tillfreds hela tiden... men i bakgrunden finns alltid den där känslan av att inte vara värd det... att det liksom är meningen att jag ska befinna mig just i detta gränsland... mitt emellan... glädje och sorg...

Jag anstränger mig verkligen nu... för att befinna mig på den "glada sidan"... och jag tycker nog att jag just för tillfället lyckas ganska så bra... söker och finner stöd på olika sätt... och jag är tacksam för att en del orkar och vill lyssna...

Det finns många med samma tankar... om livet i stort & smått... och jag försöker läsa och ta till mig både råd och tips... men i slutändan är det bara jag som måste ändra inställningen... bara jag som kan skapa förutsättningar att lyckas...

Livet är inte... och kommer aldrig vara... varken lätt... eller särskilt rättvist... och kanske borde man just därför... lägga sina skam- och skuldkänslorna på hyllan... när man råkar känna sig lite gladare och positivare än på länge...

Grunden till att jag nog känner som jag gör... är nog helt enkelt mitt alltför dåliga självförtroende... som verkligen skulle behöva en eller annan vitamininjektion... särskilt den mörka delen av året...

Ja, så får det bli... jag ska försöka nu... ska intala mig själv att jag är värd att få känna mig positiv och glad igen... att det ju inte gör något... och att jag just nu... faktiskt mår ganska bra !

Tänk vad några rader i en dagbok kan göra...

Kära dagbok...

Det är fredag morgon... slutet på en ovanligt hektisk vecka... och jag gör verkligen allt för att försöka landa i någon sorts lugn...

De kroppsliga krämporna har minskat återigen... och det känns ganska bra... jag försöker hitta balansen mitt i allt som händer... och det tar ibland på krafterna...

Att skriva "dagbok" är inget som känns helt naturligt för mig... inte ens nu efter snart 3 år med blogg... men jag försöker så gott jag bara kan... för jag vill och behöver...

Det är skönt att få en kort liten stund... för sig själv på morgonen... reflektera över dagen som ligger framför ens fötter... planera lite... och kanske också ibland tänka tillbaka, minnas...

Just nu känner jag dock mest av en viss stress... lite för mycket att göra, framförallt här på jobbet... men det löser sig väl... precis som det alltid gör...

Jag ska nog kanske... precis som många sagt till mig... både här och IRL... försöka koncentrera mig på att se det som är positivt... och då kommer saker att kännas bättre...

Allt kommer bli bra... sinom tid... och det kommer nog att lösa sig... både det ena och andra... och tredje...

Kära dagbok...

Gör ett försök att skriva lite här igen... det har varit några intensiva dygn... och tiden räcker ibland inte till... inte till allt man måste, ska och vill göra... timmar & dagar rinner iväg... utan kontroll...

Jag sitter i alla fall nu ner en stund... samlar mig och försöker att få orden... att falla på plats i pusslet... mest för min egen del...

Det finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle kunna skriva... men det är för tidigt... mina tankar måste landa inom mig och ingen annan än jag själv... kan påverka det som händer... och ibland inte ens jag...

Det är mitt i veckan... och resten av veckan ser ut att bli likadan... ska verkligen anstränga mig för att ta mig fram till fredag... och helgen som förhoppningsvis kan bli lugnare...

Nu värker mina händer och fingrar så till den milda grad... att jag knappt förmår låta dem röra sig över tangentbordet... jag får runda av mina dagboksanteckningar för denna gång...

Bäst att krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet... och försöka få kroppen att vila inför kommande timmar...

Kära dagbok...

Återigen är det fredag... f-n vad veckorna rinner i väg snabbt nu... och på måndag är det ju redan 1:a oktober... vart tog september månad vägen egentligen ?

Gråmulen & trist morgon här i kungliga huvudstaden... och dagen ser ut att fyllas av ett antal trista möten... och de gamla vanliga, småtråkiga arbetsuppgifterna...

Kanske dags att försöka hitta ett nytt uppdrag... kanske dags att göra något annat... kanske dags att... *tänker tyst*

Nej, hinner inte sitta här mer just nu... måste hinna med en kopp kaffe... för sedan är det dags för dagens första möte...

Kära dagbok...

Flera år... har det tagit mig att komma hit... och det är ändå nu bara början... de första små prövande stegen... och jag känner mig fram på okänd mark... sakta och försiktigt...

Jag har inte bråttom... kan inte ha bråttom... tid för tankar behövs... men visst känns det på något sätt bra att ordet sagts... även om det i sig inte innebär någon dramatisk ändring... ännu...

Det finns mycket annat som händer... i arbete, i vardagen... många hänsyn att ta... och allt kan inte förklaras... till och med jag förstår ibland inte allt... det är ibland som att gå omkring i dimma...

Ena minuten ser man inte handen framför sig... och nästa minut, så kan saker framstå som helt glasklara...

Allt måste lösas i tur och ordning... och allt är inte nattsvart... måste hitta sätten att se de positiva sakerna också... som att hitta ordens betydelse igen... och börja skriva...

För det finns verkligen så mycket att skriva om... tänkvärt, sorgligt, roligt eller spännande... intressant och lärorikt... kanske irriterande eller t.o.m. upprörande... allt går att skriva om... nästan...

Sakta tar jag mig upp på benen igen... och även om jag redan nu vet... att bakslaget kan komma igen... när som helst... så måste jag försöka att formulera orden som tydligen flera uppskattar...

Det här är ju bara... ännu en dag i mitt liv... och just nu... just nu så blundar jag inte längre...

Kära dagbok...

Av förkylningen blev det inte så mycket... bara lite grann av snuva och halsont... men värken i mina leder är tillbaka...och även denna gång på ett par nya ställen...

Jag låg på sängen och läste en stor del av lördagen... men jag var tvungen att uträtta en del ärenden under gårdagen... som att åka till apoteket för att köpa näsdroppar...

Helgen har också inneburit att ord har växlats... insikter kommit, inte bara i mina tankar... inga stora ändringar ännu... men vägen börjar kanske ta form och synas...

Det är måndag igen... äntligen... en ny vecka, drygt halva månaden passerad... och snart är oktober månad här... det är regnigt, blött och trist... och jag längtar faktiskt nu efter snön...

Den där första snön... som gör att det genast blir så mycket ljusare ute... den där lätta fina snön som virvlar runt skorna när man tar en rask, men kylig promenad... tidigt på morgonen...

Men, men... än kommer den väl inte... jag får stå ut med att kliva på gångbanans höstvåta löv och se hur de sakta faller från träden... tills alla ligger där på marken...

Måste anstränga mig nu... under den jobbigaste av perioder... visa tålamod, se det som är positivt... se ljuspunkter och samla kraft... hösten är inte och kommer aldrig vara "min" årstid...

Kära dagbok...

Är lite fattig på ord just nu... suttit en lång stund och försöka samla ihop pusselbitarna... och få dem på plats... men det verkar lönlöst just nu... och jag sitter mest och stirrar ut genom fönstret...

Utanför lyser solen denna morgon... och det ser ut att kunna bli en fin höstdag... redan sent i går kväll syntes det att det klarnat upp... för hela himlen ovanför mitt huvud... var fyllt av tusentals och åter tusentals stjärnor... långt där ute...

Funderade mer än en gång om jag skulle göra ett försök... släpa ut stativet och kameran... försöka fånga den fantastiska bilden som visades för mina ögon... men det får bli en annan dag... tröttheten gjorde sig påmind... och jag kröp till sängs...

Ja, ja... det kan nog bli en bra dag... idag...

Kära dagbok...

Jag har sovit så skönt i natt ! Det var länge sedan jag kände mig så utvilad faktiskt... all den friska luften, känslan av frihet och naturens inverkan på själen gjorde verkligen sitt...

Känns som om batterierna just nu är laddade... kraften återvänt lite igen och det finns också lite grann över... för att dela med mig till den som behöver... för jag är nog sån i hjärtat... ibland till och med lite för mycket...

Men, jag ska inte ta ut för mycket i förskott... vet så väl hur snabbt bakslagen kan komma... och att då är det inte alls lika roligt... jag satsar på att ta en dag i taget nu...

Det finns ljus i tunneln... det vet jag och det är nog bara att ta saker och ting i tur & ordning... tiden & livet är för kort och om jag ska ta mig i mål... krävs tålamod, vilja och styrka...

Passar väl just i detta nu bra... att kanske citera en bit ur den gamla låten med och av Kenta Gustavssson... från 1979...

"Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida"

Känns ovant... men kanske finns det en mening med allt... något som får mig att skriva... en liten text för snart ett år sedan kan ha förändrat allt... och jag ska fortsätta formulera orden... även om det kommer dagar som är svarta som natten...

Men just i detta nu... denna dag, timme, minut och sekund... så känns det BARA bra... i hela mig...

Kära dagbok...

Dagarna rullar på och hösten blir allt mer tydlig... promenadvägen jag brukar använda för mina tidiga rundor med hunden... är nu nästan helt fylld av gulröda löv... och det är fuktigt och råkallt...

Det mesta tycks väl vara som vanligt... väldigt vardagligt... allt ser på avstånd ut att vara just det... så vardagligt... och ändå, om man tittar riktigt noga... så händer det saker i bakgrunden...

Jag satt just och snabbläste lite på Aftonbladet... operasångaren Pavarotti har avlidit 71 år gammal... och även om jag inte är någon direkt stor älskare av just opera... så kändes det tråkigt...

Konstig, numera känns det som om man har mer koll på om folk dör... kom på mig själv redan tidigare i våras, under en period då jag fick Dagens Nyheter hem i brevlådan gratis... jag hade börjat läsa dödsannonserna... kollade årtalen... HELT SJUKT !

Jag menar, sånt gör väl oftast bara "gamla människor"... som min mamma t.ex... hon har totalkoll om någon bekant till henne har gått bort... och givetvis envisas hon med att ringa till mig... för att tala om det också... trots att jag ju, oftast, inte ens hört talas om eller känner människan i fråga...

Visst... nu när man kommit till precis mitten av själva livet... under förutsättning att man lever till 90... så kanske det är naturligt att tankar på livet & döden dyker upp... men, men... än tänker jag inte lägga mig ner och dö precis... finns mer jag vill uppleva...

Redan torsdag igen och snart är helgen här igen... jag försöker hitta saker att fylla tiden med... och jag ska nog försöka få lite mer tid i skog & mark igen... bara vädret nu kan hålla i sig lite...

Det är skönt att börja dagen lugnt... sitta här, utan att bli störd... och hitta tid att samla tankarna... skriva och låta åtminstone orden få känna friheten... och det behövs...

Jag har återigen lite dåligt samvete... känner att jag nog försummat många av de vänner och medbloggare jag har... har varit alldeles för självupptagen en tid nu... men jag behöver nog det ibland, att vara lite mer egoistisk...

Nu ser jag att mina arbetskamrater börjar komma till jobbet... dags att avsluta för nu... nu ska vi se vad denna dag har att erbjuda...

Kära dagbok...

Måndagsmorgon igen... och äntligen är helgen över... en för övrigt otroligt trist helg... då jag bara mest väntat ut tiden...

I lördags var det storhandla som gällde på förmiddagen... och på kvällen väntade en påtvingad kräftskiva... under vilken jag till stor del tillbringade sittande ensam i ett hörn för att slippa umgås med folk jag varken kände eller hade någon större lust att prata med...

Efter ca. 5 timmar lyckades jag, till slut, ursäkta mig och vi kunde åk hem i mörkret med bilen för att gå ut med hunden... och sedan äntligen få sova...

De små mellanrum som dök upp under helgen... har jag tillbringat med att läsa... och jag har nu inte särskilt många sidor kvar av boken... en bok som verkligen fångat mitt läsande, kanske mycket för att den på något sätt fått en väldigt speciell betydelse... och det är mycket sällan jag läser ut en bok under så kort tid... om jag ens läser ut den alls...

Gårdagen, söndag... gjorde jag ett försök att komma ut i skog och mark lite grann... det lyckdes väl ganska bra... och även om det ställe vi åkte till, ett naturreservat ute på Mälaröarna, kanske inte tillhör de allra mest fina ställena... så lyckades vi avverka drygt 6 km på en vandringsled i alla fall...

Hunden fick en välbehövlig promenad och jag fick en chans att testa kameran lite... tyvärr blev inte bilderna vad jag själv hade förväntat mig, men jag ska kolla lite mer på dem när tiden finns... kanske var jag inte på humör för det heller...

Idag är det flera möten inbokade... och jag är måttligt road... men, men... jag sitter nog ändå hellre här på jobbet... och jag hoppas att dagen kan ge mig lite kraft tillbaka... lite ljus i mörkret... eller så...

Kära dagbok...

Tisdag igen... och semestern känns nu verkligen avlägsen... jag har återigen sovit dåligt i natt och värken i mina leder är tillbaka igen... kanske lite mer än förut dessutom...

Kanske beror det bara på flytten igår... kanske har värken förvärrats lite till... eftersom den dyker upp på lite nya ställen... även i andra armen känns det mer än tidigare... och jag tror att jag också haft känningar i en fotled...

Måste nog försöka justera arbetsställningen lite också... minsta lilla förändring där gör väl sitt till misstänker jag... och JAG VET... jag borde verkligen göra ett besök hos en läkare... *skäms*

Sinnesstämningen var ju inte precis på topp i morse... men, som man brukar säga... "Ett brev betyder så mycket"... och det var precis just det, ett mail, som för en liten stund sedan, gjorde att den här dagen genast kändes mycket bättre...

Jag vet att jag inte borde "gnälla" speciellt mycket... det finns de som går igenom så mycket mer och jobbigare saker... och ibland önskar man... att man verkligen kunde hjälpa andra MER... än vad man kanske gör...

Det är kanske också den annalkande hösten som spelar in igen... som vanligt skulle jag nog vilja säga... hur mycket jag än försöker se postivt framåt... och det FINNS verkligen ljuspunkter... så är det ändå något, lång där inne i hjärnbarken, som börjar titta fram nu... sakta men säkert...

Det är en bekant känsla numera... och jag har lärt mig att det är så, varje höst... skillnaden nu... är kanske att det också ger tydligare symtom av andra slag... som det här med värken...

Men, jag ska kämpa på... stå emot när det är som jobbigast... för det kommer andra dagar... andra tider... och någonstans kommer kommer ju faktiskt ljuset och värmen tillbaka...

Att skriva är ibland svårt... orden fastnar... men även här får man vara tålmodig... vänta ut tillfället och möjligheten... har man den inneboende förmågan att skriva så kommer den aldrig försvinna... möjligen ta en kortare eller längre paus...

Skrivandet påverkas av så mycket... ibland flyter bokstäver och ord ur ens inre som en stor och kraftig flod... nästan helt omöjlig att stoppa... och ibland så är det helt enkelt bara stopp...

MEN har bokstäverna väl börjat att sippra ut igen... ja, då kommer orden & meningarna snart också... jag vet, för jag har varit där... på bägge sidor av fördämningen...

Det finns en risk också... att skriva för mycket... så man inte ens själv orkar läsa... då det blir som en mental översvämmning... och kanske ofta också obegripligt... vilket den här något för långa texten snart blir... så det är nog dags att stänga dammluckan lite...

Ska söka mig ut i luften lite... ta tillvara den sol som lyser starkt här utanför fönstret... ljuset & syret i min närhet... och ladda batterierna för ännu en dag... i filmjölkens förlovade land...

Kära dagbok...

Vardagen gör sakta men säkert sin entré igen... efter semestrar och ledigheter... på jobbet ökar arbetstakten... och idag var det dags för skolstart för den yngsta... i ny skola till på köpet...

Låg och läste min bok i går kväll (se förra inlägget)... mycket bra och samtidigt väldigt underhållande... författaren har lyckats hålla en ganska humoristisk ton samtidigt som han skriver om en massa praktiska tips... och trots allt detta...

Så slocknade jag efter en stund... och vaknade först flera timmar senare... mitt i natten... med boken ovanpå magen och fortfarande halvliggade i soffan... det märks verkligen att vardagen är tillbaka när tröttheten slår till så...

Det ser ut att bli en högst vanlig onsdag... får väl se om det kan hända något som förjänar att skrivas om... i annat fall får jag väl faktiskt försöka jobba på... även om arbetslusten fortfarande ligger på minus...

Jag sitter också och tänker på några nära vänner som har det väldigt jobbigt just nu... jag hoppas verkligen det löser sig och jag ska nog försök göra allt för att visa mitt stöd och att jag bryr mig... vet själv hur viktigt det kan vara ibland... när man mår dåligt...

Nej, nu har väl inte så mycket mer intressant att skriva om... är lite trött ännu, men får väl försöka hitta något som piggar upp och som ger en lite av livslusten tillbaka... ibland krävs inte fullt så mycket... ibland är uppoffringen större...

Nu kallar jobbet på uppmärksamhet... *suckar tungt*

Kära dagbok...

I natt vaknade jag med ett ryck vid 3-tiden... av en väldigt jobbig och obehaglig mardröm... och det är nog den där åldersnojan som gör sig gällande igen... jag drömde att jag var omgiven av bara gamla människor, ingen yngre än 80-90 år...

Vi var instängda i ett höghus... och kunde inte ta oss utanför de stora glasdörrarna utan tvingades leva inom husets väggar dygnet runt... och aldrig någonsin kom någon och hälsade på...

Alla gick omkring helt apatiska... tysta och grå... inget som hände eller som sades... på sin höjd någon som muttrade "Det var bättre förr..." men ingen svarade...

Visserligen var det rejält varmt & fuktigt här i Stockholm i natt, men jag var verkligen sjöblöt och fylld av obehag när jag rycktes ur min sömn.... inte för att jag, på något enda sätt, har något emot äldre människor... men känslan av att vara en av dessa instängda, gamla och övergivna själar... obehagligt...

Tror att min åldersnoja accelererat den senaste tiden... just för att åren tycks rinna iväg för snabbt... min mamma närmar sig 70, en kompis fyller 50 i morgon och eftersom jag själv nyligen passerade mitt-i-livet-punkten... 45... så kommer dessa tankar över mig allt tätare och tätare...

Jag vet att man inte är äldre än man känner eller gör sig... men tänk om jag inte hinner med... om jag en dag sitter på en stol i det där stora höghuset... och inte kan ta mig ut eller får en chans att möta någon som är det minsta yngre än jag själv...

Tänk om jag inte hinner göra allt det där jag vill... tänk om tiden bara rinner i väg... livet är ju trots allt ganska kort... om inte annat märker man sånt när ungarna helt "plötsligt" inte är små längre...

Det finns fortfarande så mycket jag VILL GÖRA... sånt jag måste få göra... innan det är för sent... innan sjukdomar eller andra krämpor sätter stopp för möjligheten...

Det är inget fel med att bli äldre... det är bara det att jag ibland liksom känner att jag inte hänger med... att det finns MER... som jag riskerar missa... bara för att åren går utan att jag tar chansen...

Usch, blev kanske lite deppiga rader idag... men jag ska verkligen kämpa... jag ska försöka... att utnyttja livet... och de möjligheter som ges... för någonstans där inne, i mig själv, finns det ett hopp... om frihet, ljus och möjlighet att få njuta av livet...

Jaja... ska inte tänka så mycket kanske... kanske bättre att lägga all kraft på att faktiskt LEVA... och även om jag inte har ett dåligt liv idag... så VET jag att det kan bli mycket bättre... och ljusare...

Ska försöka att inte älta mer om detta nu...

Kära dagbok...

Usch... vaknade med ett ryck av klockradion i morse... sovit otroligt dåligt i natt av någon anledning... och ryggen värkte...

Ut med på hunden som vanligt... och jag klev ut i ett tjockt, fuktigt och vitt täcke... hela bostadsområdet var insvept i tjock och klibbig dimma... och plötsligt kom den där höstkänslan över mig...

Kvällarna är ju också mycket mörkare nu i augusti... och det märks allt tydligare att vi obönhörligen snart kommer ha hösten här...

Visst, vi hade en väldigt solig & varm dag igår... och det blir nog så idag också vad det lider... men ändå, jag har så enormt svårt för hösten... och när det blir mörkt och blött... då kommer ångesten krypande oavsett jag vill det eller ej...

Jag pratade med en vän igår... om att vara livsnjutare... konstigt ord egentligen... och vad krävs egentligen för att NJUTA av livet ?

Är det att ha mycket pengar ? Att man bor fint ? Att ha någon man älskar och som älskar en tillbaka ? Att ha ett roligt och stimulerande arbete ? Att ha många vänner eller kanske bara några få ?

Att man är ung ? Att man får uppleva mycket saker ? Att man är glad & lycklig ? Att man är frisk ? Eller är det nått helt annat...

Måste man ha ALLT eller räcker det med något av ovanstående ?

Ja, jag vet faktiskt inte... det enda jag definitivt vet... är att pengar INTE är allt... visst är de nog bra att ha, men man blir inte lyckligare eller en större livsnjutare bara för att man har mycket pengar... på sin höjd kan det underlätta lite...

Vänner är nog viktigast... kanske kärlek... med dessa två saker... så får man nog ut det mesta av livet...

Problemet är bara en sak... att livet är lite för kort... när man väl fått erfarenheten och VET VAD man vill med livet... ja, då har ju halva tiden redan gått...

Gäller att inte ge upp då... att behålla tålamodet... och modet... att bryta mönster och att våga chansa... att tro på LIVET och att trots allt FÖRSÖKA NJUTA av det... det är nog att vara en LIVSNJUTARE...

Kära dagbok...

Tisdag morgon... klockan strax efter 7... andra dagen på jobbet efter semestern... och det känns bara så bra... är verkligen så skönt... att vara tillbaka framför tangentbordet igen...

Att jag inte ha fått... eller kunnat skriva på flera veckor... har varit tungt... speciellt eftersom det finns så mycket tankar och ord som bubblar där inne... under ytan...

Det är härligt att kunna sitta så här nu... tidigt på morgonen... innan alla vaknat till och börjat leta sig in här på kontoret... en kopp varmt kaffe vid sidan av tangentbordet... och bara låta fingrarna knappa in alla de ord & meningar som under några veckor... tryckt på...

Det kanske är svårt för en del att förstå... hur det känns... men det är som om just detta... med att skriva... det har varit ett undertryckt behov... och nu när möjligheterna finns... att skriva här... ja, då kommer allt fram ur skrymslen & vrår i ens inre...

Ibland blir jag nästan förvånad själv... både av att jag tydligen har haft detta starka inneboende behov... men också av att jag (trots relativ anonymitet) faktiskt öppnar mig... och låter andra ta del av mina högst personliga händelser, tankar och små funderingar...

Fast... kanske är det just det... som gör att det känns så bra att få och att kunna skriva... det är ett andningshål... en sorts ventil... och som gör att jag kan "andas"... som ger mig så mycket tillbaka... på många olika sätt...

Dessutom... jag ser... och läser... jag är inte ensam, många med mig har liknande tankar... om vardagen och livet...

Mitt skrivande är till för mig själv... vissa saker behöver få friheten och utrymmet att formuleras i bokstäver, ord och texter... annat kommer att stanna kvar inom mig... men ändå ger skrivandet mig en chans att leva... att få känna glädje... och att få respons genom kommentarer och andras ord...

Det finns så mycket att lära fortfarande... och jag är så glad att jag "hittade" detta sätt... något som ger insikter, erfarenheter, upplevelser... och mycket, mycket mer...

Kanske låter det patetiskt... att detta med att skriva blivit så viktigt för mig... men jag kan inte heller förklara det bättre... vet bara att det är så oerhört tomt... om orden inte får sin frihet...

Jag kommer aldrig bli någon författare... men skriva... det kommer jag nog göra så länge jag bara kan...

Kära dagbok...

Sista dagen innan semester... och idag blir det hektiskt... flera saker måste slutföras, allt för att inget ska bli liggande när jag är borta...

Jag skriver därför bara några korta rader här i dagboken just nu... jag måste återkomma senare... då allt är klart... eller kanske rättare sagt, när allt är så klart det KAN bli...

Ska strax, så snart jag loggat ut... packa ihop min datorn, bildskärmen, tangentbord och mus... stoppa ner allt i den stora flyttlådan bakom min rygg och sedan bära ner allting till bilen... för vidare transport till min nya sittplats på andra sidan stan...

Om jag hinner... så ska jag nog göra ett kort test där... se så att jag kommer åt bloggen och MSN... HÅLL en tumme !

Usch, känner stressen komma krypande... dags att logga ut... men jag SKA ta mig hit snart igen... så det så !

Kära dagbok...

Jaha... så var man då här igen... helgen är över och jag passade på att smita iväg en extra dag... bara för min egen del... och det är den enkla förklaringen till att avsaknade av något skrivet här i går...

Det är sista veckan nu, de sista dagarna innan semestern... och det känns jobbigt redan nu... har inget som helst planerat... så risken är stor att det blir 4 veckor på altanen...

Okey... visst, ska på min kompis bröllop i slutet av juli (läs här) och kanske... kanske får det lov att även bli ytterligare några andra små kortare utflykter... annars ser jag mest fram emot augusti igen...

Jag ska verkligen försöka ta det lugnt i alla fall... varva ner... om det nu bara går... det låter säkert kanske både "elakt" och korkat... men jag känner mig oftast mycket mindre stressad här på jobbet... än när man är ledig och hemma...

Men, men... 4 veckor kanske går fort... och snart är man tillbaka vid tangetbordet igen... hoppas det i alla fall...

Som sagt, sista arbetsveckan nu... och jag måste dessutom flytta till andra lokaler (läs här) innan veckan är slut...

Jag vet fortfarande inte exakt vilka konsekvenser det får.... men jag tog faktiskt en sväng förbi Telenorbutiken i Kista i går... kollade upp s.k. mobilt bredband... vilket nog kan vara en lösning när det gäller åtkomst till blogg & MSN... i värsta fall...

Nej, jag ska väl kanske inte sitta här och svamla mer just nu... efter gårdagens lilla extra ledighet... är det en del mail m.m. som måste tas om hand...

Kära dagbok...

Det har varit några tunga dagar igen... men jag kämpar för att hålla näsan över vattenytan... med god hjälp av mitt skrivande här och ett antal ovärderliga vänner... ingen nämnd, ingen glömd...

Det är och förblir svårt mellan varven... det går inte att hjälpa... och till viss del är det nog också ofrånkomligt... problemet är ju bara att både kroppen och psyket tar stryk av det...

Huvudvärk, magvärk och sömnlöshet... eller, som nu häromdagen... illamående, kallsvettningar, trötthet, oro och ångest... allt tydliga varningssignaler... jag vet... och det är INTE bra...

Men det finns nog också en anledning till allt här i livet... det finns en förklaring och en lösning till allt... och det är möjligt att den här resan först måste bli lite värre... för att sedan bli riktigt bra...

Ingenting är ju dock säkert... allt kan ta sin tid... och det gäller nog bara att stå ut, att ha tålamod... och om det blir alltför jobbigt eller långdraget... att man då kan få hjälp... professionell hjälp...

Som ni säkert redan förstått... är skrivandet här en också del av min egen hjälp... självhjälp... och att sedan känna stödet och omtanken från andra i liknande situationer... känns mycket bra...

Man inser snabbt... att man är långt ifrån ensam... och att det finns många som av olika skäl känner på liknande sätt... ibland är det så skrämmande att se hur många som så uppenbart mår dåligt i sina liv... av tusen olika skäl...

I jämförelse med en del andra... så har jag nog trots allt klarat mig ganska bra... men, det är så personligt... hur mycket man klarar av, innan kraschen kommer...

Det är INTE nattsvart just nu... det kommer lösa sig och jag ska fixa detta, ingen tvekan om det... får jag bara skriva av mig med jämna mellanrum... så betyder det mycket... och det finns personer i min omgivning som jag också kan prata med... så det ska bli bra !

Det är svårt att erkänna sånt här för andra... och än mer för sig själv... att man faktiskt mår så dåligt... i livet av olika skäl...

Att skriva... betyder därför mycket... mycket mer än jag någonsin hade kunnat ana för bara 3-4 år sedan... och jag kommer, även när allt är bra... förtsätta skriva... för jag tycker om att skriva...

Kära dagbok...

I natt har det regnat... jag vaknade flera gånger under natten... låg där i mörkret, tyst och stilla... och lyssnade på hur de stora vattendropparna träffade fönsterbrädan... varje droppe slog hårt mot plåten...

En gång gick jag upp... undvek att titta på klockan... ville inte veta vad den var... ute var det redan ljust, även om regnmolnen säkert gjorde det mörkare än normalt... tunga droppar föll...

Satt en stund vid köksbordet och tittade ut... drack lite kallt vatten ur ett glas och funderade över allt som händer och sker...

Gick tillbaka till sängen och kröp ner under täcket... omslöt min trötta kropp med det fortfarande varma täcket... och somnade till slut om... för en, som det verkade, kort stund...

Det blev en blöt morgonpromenad... regnet hade visserligen upphört när jag gick ut... men asfalten var svart av vatten och jag fick kliva runt massor av spegelblanka vattenpölar... med hunden i släptåg...

Kan väl inte direkt påstå att jag känner mig så utvilad idag... och dessutom har värken i mina leder ökat igen... hade hopp om att solen och värmen skulle göra den bättre, men...

Nu påkallar jobbet min uppmärksamhet... jag får väl sluta skriva för nu... lägga ner mina funderingar och tankar i den stora skrivbordslådan... och fortsätta vid ett annat tillfälle...