Det är så mörkt och blött denna lördagsnatt... och jag måste ärligt säga att jag just i detta nu... känner som om jag håller på att tappa hoppet och tron på mycket... det var ju inte meningen alls... att det skulle bli så HÄR...Jag är ledsen... så trött på mig själv och min oförmåga... och att jag nu... till och med sitter här och skriver detta... i tårar...
Det är så många tankar som far runt i skallen... och ändå känner jag mig bara tom... otillräcklig för den uppgift jag inget hellre vill... än att klara av... och vad jag än kommer skriva eller säga nu... vägs det med guldvåg...
Hur ska jag förklara... och bevisa... att allt som sagts och gjorts... är den enda sanningens bokstäver... att liv utan ljus är otänkbart...
Det är kanske inte meningen... kanske ödet ändrat riktning... och jag är rädd... livrädd att förlora allt... det som gör att jag tagit mig hit... där jag är idag... och kanske känner jag så... just för att jag aldrig fått vara den som upplevt något liknande...
Problemet är mitt... felet... som gör att jag är svag och feg... och som får olyckskorpar att sväva över mitt huvud... som säkert ler med sina svarta näbbar... och kraxar "vad var det vi sa..."
Vill inte såra... vill inte lägga skuld... på den som ingen skuld heller har... vill försöka förklara... vill förstå... känna tilltro och låta hoppet växa igen... om det bara finns en minsta chans...
Å andra sidan... vad jag än skriver nu... så blir det ändå kanske bara fel... missförstått... men det är INTE meningen... heller...
Jag sitter nog kvar här... med mina tankar... ensam i mörkret och med tårfyllda ögon... en stund till... tills tröttheten äntligen slår sina klor i min kropp... om det nu är möjligt...
Frågorna är många... men jag har inga svar... inte nu... jag vet inte vad jag ska tro på... hoppets låga eller ödets väg... jag vet verkligen inte och det gör inte bara mig fylld av sorg...
Jag vill bara säga FÖRLÅT... jag vill bara hoppas och tro... vill känna stödet och värmen... när förtvivlan är som allra störst...
och sluta skriva allt sånt här... som kanske bara skadar...
//Tierra
2 kommentarer:
Hej min vän. Att sitta och skriva i nattens timma är ibland oerhört skönt men lika ofta oändligt svårt.
När man i mörkret känner oro och strid i stället för vila och frid.
Hur konstigt det än låter så ger mig Stagnelius vers från tidigt 1800-tal en hel del lisa för själen i såna ögonblick...trots sin gammaldags stil. Här kommer den:
VÄN! I FÖRÖDELSENS STUND.
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes.
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå.
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss.
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår.
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt.
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
< Erik Johan Stagnelius >
Förmodligen hade den gode Erik Gud i tanken men personligen vet jag inte vad jag ska tro...något som kan ge själen ro finns det nog - MEN VAD DET ÄR HAR JAG INGET SVAR PÅ...
Hoppas dock att versen har något att ge även till Dej Tierra.
HA EN FIN SÖNDAG önskar vännen SOcrate
Tierra till Socrate: Mmmmm... han var klok han... Stagnelius...
Ord som ger betydelse och mening...
Också du min vän är klok... mycket klok...
Tack... //Tierra
Skicka en kommentar