Kära dagbok...

Det är skönt med ljuset på morgonen nu, skönt att känna den friska luften under den tidiga promenaden med hunden... skönt att få en stunds sinnesro... innan dagen sätter fart...

Jag vandrar på den gamla vanliga vägen, hör fåglarnas kvittrande... som startar så snart natten tar slut och morgonljuset bryter fram...

Känner en svag känsla av oro i kroppen... min arm och hand värker som vanligt, ingen ändring där inte... men, en orolig känsla finns där också... solen och värmen de senaste dagarna har varit bra... gett kraft... men ändå...

Helg... blandade känslor... tid för vila kanske... tid för något annat än arbete... behöver nog just tid...

Skulle vilja ut och resa... lämna landet, bara för ett tag... se nya kontinenter... få en verklig bild av världen där ute... möta nya människor, få nya erfarenheter... insikter som färgar och påverkar ens åsikter... se mer av allt...

Drömmen om att resa har alltid funnits... men möjligheten nästan aldrig... hoppet om att någon gång få chansen finns fortfarande... och den drömmen måste få leva vidare...

Varför är det så... att man vill så mycket... men kan så lite... ?

Är det bara feghet... eller vad är det som gör att man så sällan fatktiskt tar klivet... ut i det "okända"... det som först känns så främmande, kanske skrämmande... men som, när man väl är där, bara känns så bra...

Som man senare undrar... varför gjorde jag inte detta tidigare ?

Det heter ju "fånga dagen"... och kanske är det faktiskt sant... att man ska göra detta, ta chansen att se och känna mer... av vad dagen & livet kan ge...

Jag bara undrar... tänker och funderar...