Jag måste bara hålla fasaden uppe... utåt... jag bygger en mur, en ogenomtränglig mur... som skydd...Inte bara för mig själv... utan även för andras skull... måste klara att jobba, inte visa sprickorna i fasaden...
Sanningen är hård, verkligheten ännu värre... måste få tid att samla mina tankar, få formulera orden... ord som just nu bränner mig och lämnar sår... högst sannolikt också ärr... för all framtid...
Det gör så ont... och jag måste krypa ihop inne i mitt skyddande skal... även om det kanske innebär att jag stöter bort de som vill hjälpa... och stötta...
Texten och orden hjälper mig... att skriva i min virtuella dagbok avlastar... låter allt jobbigt fästas på pränt... svart på vitt...
Visst kan glädjen komma tillbaka... men just nu känns det mest bara nattsvart... och då är det svårt att ta till sig något positivt...
Nu ska jag jobba... måste jobba...
P.S. Anledningen till att jag stängt av kommentarer och tagit bort gästboken är att jag behöver lite tid... varken kan eller vill inte förklara mer om vad som hänt via dessa funktioner, det jag vill och kan säga kommer stå i bloggen... och jag hoppas ni kan respektera detta...
Tids nog kommer både kommentarer och gästbok tillbaka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar