Kära dagbok...

Måste nog erkänna att "ensamheten" börjar bli tröttsam... vet att jag vid flera tillfällen tyckt att ensamheten nog kan ha sina fördelar... men nu kanske det har gått lite för långt...

Om man är en social person... och det tycker jag nog att jag är, då blir det till slut jobbigt... när man bara mer och mer söker sig till ensamheten... när ensamheten blir målet...

Tänkte nog på det först häromdagen... hur ofta är det inte som jag numera mest håller mig på min egen kant... jag äter min lunch helt själv (om ens någon alls)... och tar mina egna små promenader ensam...

Jag fikar sällan eller aldrig med någon... och mina rökpauser uppe på taket sker definitivt i ensamhet...

Jag vet, det låter så tragiskt, ledsamt och trist... och nog är det så kanske... börjar inse det... men samtidigt, jag har ett visst behov av ensamheten... på flera sätt...

Men någonstans finns, djupt där inne, en önskan om sällskap... inte bara på det fysiska planet, utan även på det psykiska... mentalt och verbalt, att kunna få utbyta tankar och ord...

Dagboken (läs: bloggen) fyller en del av mina behov... liksom de kontakter (läs: vänner)jag har via MSN... men vissa dagar känns ensamma... ensamma på det trista och ledsamma sättet...

Det är svårt att skriva sånt här... och jobbigt... för det är verkligen att utlämna sig själv en hel del... något jag sällan eller aldrig gjort här tidigare...

Det är inte för att någon ska tycka "synd om mig" som dessa rader skrivs... det är bara en liten förklaring till ett mycket större pussel... som kallas mitt liv...

Kanske skulle dessa rader inte skrivas alls... blir alltid lika tveksam när jag känner att det blir för personligt... det är många inlägg som aldrig kommit ens så här lång...

Inlägg som definitivt aldrig publicerats... just av rädsla för att det kan tolkas fel... och möjligheten att förklara är så begränsad...

ALLT kan inte skrivas här... så är det bara... av flera olika skäl... och kanske borde man därför inte ens göra det... bara just för att man inte kan besvara de frågor som uppstår...

Inte utan att säga för mycket... som inte ska sägas...

Blir lite långt i dag igen, hoppas att ni som läser står ut... vilket jag är nästan säker på... för jag vet att ni är många som kommer hit igen... kanske inte alla som hittar hit, men tillräckligt för att det ska kännas bra...

Ska försöka avsluta i en lite positivare anda... jag ska försöka ta mig ur ensamheten, försöka hitta tillbaka till "gemenskapen"... för det är ett mycket bättre mål... som leder vidare...

Bara att få skriva just dessa rader känns bättre... och även om tveksamheten finns kvar... ta mina ord för vad de står för... och tolka inte in bara negativa bilder... Livet går ALLTID vidare...