2008-02-29

Inga sympatier, tack...

Så fruktansvärt jobbigt... inte ens att krypa till sängs tidigt hjälper längre... nattens mörker är inte längre en skön och lugn befrielse... jag fryser... och ångesten kommer krypande... liksom tårarna...

Trots att logiken och verkligheten finns där... så får ju ändå ångesten alltid övertaget... jag rasar åter ner i en mörk ravin... hjärtat bultar, kallsvetten bryter fram... jag kastar mig från sida till sida i sängen... huvudet värker, blir illamående... kraftlös... svag... yr...

Revbenen allt synligare i badrumsspegeln... jag mår så illa av att se det... och jag undrar hur länge till jag orkar... hur länge min kropp orkar... bli svagare... bli mer viljelös...

Jag vill bara krypa ihop... stänga dörren mot omvärlden... helt och hållet... låt mig vara ifred... jag vill inte vara... och ändå vill jag inte vara ensam... inte HELT ensam...

Är det längre någon mening i att skriva... orden bildar ändå bara en stor avskrädeshög av elände och självömkan... och jag vill inte ha någon sympati... jag vill inte... men ändå måste jag bara få vräka ur mig alla ord och tankar som värker i min själ...

Min yngsta dotter... den enda som är vaken... ser på mig... när jag tar på mig jackan för att åka till jobbet... hon SER... men hon vill inte fråga... hon förstår nog mer än jag vill erkänna... hon ser att jag mår dåligt... och jag böjer som vanligt ner blicken mot marken...

Det gör så ont att se... men jag förmår mig inte ens att ge henne en tyst kram... jag bara går ut genom dörren... för jag måste stänga in känslorna när dagen börjar... avskärma alla mina tankar under de timmar jag är på jobbet...

Trött... så fruktansvärt slut... varje muskel, varje liten led protesterar... vill bara krypa ihop och slumra in... sova bort den vidriga ångesten som trots mina ansträngningar... ändå alltid tycks vinna...

Det riktiga jaget finns där inne... men hur jag ska bära mig åt för att... äntligen... ska få släppa ut det... det vet jag inte... och det känns som ett oöverstigligt problem för det mesta...

Kanske kan samtalet nästa vecka bli en start... jag hoppas ju verkligen det... för på på egen hand klarar jag inte detta längre... jag behöver ett proffs som stöd... någon som kan hjälpa mig ur krisen... hjälpa mig hitta styrkan i MIG SJÄLV...

Snälla... bli inte upprörda eller ledsna... när ni läser alla dessa vidriga rader... jag skriver inte för att få sympatier... jag skriver för att JAG behöver få ur mig orden... som värker alltför kraftigt i min själ just nu...

Jag SKA klara detta nu... och även om det just nu verkligen låter svartare än nattsvart igen... så SKA jag hitta tillbaka...

Det får bli de sista raderna för ett par dagar...

//Tierra

BloggRegistret.se

11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag blir ändå lite ledsen för din skull när jag läser dessa rader. Man kan inte som utomståeende sätta sig in på riktigt hur det är när man mår så dåligt, men jag önskar ändå att jag kunde ge dig en kram. En riktig kram som kanske bringar dig lite styrka.
Hoppas hoppas att du känner att samtalen kommer ge någonting och jag är så GLAD över att du tagit steget.
Tänker på dig gör jag och jag hoppas du får en fin och härlig helg.Kramar Annelie
http://rospinglan.blogg.se/

Anonym sa...

jag vet... du vill inte att man ska tycka synd.
men det kan inte hjälpas.
blir så ledsen att läsa hur du har det.

jag hoppas också att ditt samtal kommer hjälpa dig upp igen.
eller... jag är ganska så säker på att det kommer att hjälpa dig.

*kramar om och smeker din kind*

Anonym sa...

Hej Tierra, min vän.
Känner starkt för dej, i den situation du befinner dig i. Att helst bra vilja sova för att slippa alla destruktiva tankar och alla deppiga funderingar, som bara inte går att koppla bort. Har även haft närkontakt med sånt för några år sen - ingen angenäm känsla alls!

Mitt råd är därför - Håll ut och försök att se samtalet nästa vecka som en start på "ditt nya harmoniska liv". Skriv gära av dej på bloggen - den som inte vill läsa behöver ju inte alls göra det och vi andra som verkligen vill läsa och stödja dej vet att det finns så mycket terapi i skrivandet.
ATT DIN HELG BLIR HYFSAD
hoppas vännen Socrate

Anonym sa...

Hej
innan jag flyttade hem till min stad så levde jag i en nattsvart mardröm hade ständig panikångest som blev starkare o mäktigare för var dag som i flera års tid höll detta på. Har inte haft en endaste panikångest, rädsla... sen jag åter fick komma hem till min stad. Flytten ändrade mitt liv. Det går att ändra på sitt liv, kanske en flytt kan vara svaret på ens ångest eller något annat.
Sköt om dig

Anonym sa...

Jag känner din smärta - tro mig.
Men vet du vad?!
Jag tänker inte tycka synd om dig, jag tänker i stället hejja på dig. Pusha. Hoppas. Önska och tro. Jag tror på dig! Jag tycker att du är stark, även om du känner dig svag i detta nu.

Styrkekramar till dig

Milla sa...

Jag har endast förnimmat en liten, liten strimma av det som du beskriver. Det hände för några veckor sedan och jag tog timeout ett tag, men det var mest inte min egen ångest dock. Få hjälp med att räta ut trasselnystanet. Nysta och nysta. Många kram kramar!!!

Anonym sa...

hmmm Tierra!!! Ok inga sympatier då! Empati då? Fast jag blir faktiskt lite arg på dig.....så där som man kan bli på någon man bryr sig mycket om och är rädd om!

Låter skönt att du har samtal på gång för själv fixar du inte detta!!!! Ensam är INTE STARK! Sök hjälp!

Stor kram och kraft till dig

Anonym sa...

Hej. Jag är hemma igen.
Okay...inga sympatier. Vill ändå säga att jag finns här. Lova att du vet det. Hoppas att du vet hur du kan få tag i mig om du behöver en vän om du är i kris? Jag vill vara del av dina stödhjul om jag får.
Trots att du själv känner att du just nu kräks i din blogg uppfattar jag det som du skriver så fint och även om det är tungt att känna all din ångest spruta ut bland orden tycker jag om att läsa allt du skriver.
Det där med sänkt blick. Det är det värsta. Men jag tror att du snart kan se både dig själv och din dotter i ögonen. Kanske blir det lättare om du tänker att detta bara en kort del av livet? Det kommer inte se ut så här jämt och du kommer att orka. Men fan vad vidrigt det är att ridas av ångesten nattetid. Man tror man ska dö men man gör det inte.
Ett sätt som hjälpt mig med nattlig ångest är att jag helt enkelt bjuder in den, säger : Kom an då, kom till mig! jag vågar ta emot dig och tro det eller ej men den klingar av....
Hur som helst. Kram till dig Tierra. jag finns här.

Anonym sa...

kram,kram.kram!!!

Anonym sa...

Värme. bara värme till dig.
a.

Anonym sa...

du växer..kram Anna-karin