2008-06-10

Upp ur diket...

I går var jag ute och cyklade... verkligen i dubbel bemärkelse... accelererande tankar och helgens haveri landade i en rejäl mental krasch...

Inget... absolut inget... hade någon som helst betydelse... och jag tappade för några timmar totalt fotfästet... skadade och sårade... både mig själv och omgivning...

MEN... jag fick stödet... jag fick orden som betyder allt... jag fick chansen att lossa de tyngsta stenarna från bröstet... och jag kan aldrig tacka den personen tillräckligt...

Det är faktiskt helt obegripligt... hur någon som själv går igenom ett helvete... ändå kan finna kraft att finnas där... och ge mig ord som ger vägledning... insikt... och mycket mer...

Att jag dessutom... efter att, tidigare under dagen igår, ha sårat denna person... kan få förståelse och förlåtelse... det är ett bevis vilket STORT HJÄRTA denna person har...

TACK... min älskade, underbara vän... Tack för att du finns !!

Och... du har rätt... jag ska hitta ett sätt som gör min börda lättare att bära... någon (kanske K) som jag kan lita på och som, öga mot öga... kan stödja min fortsatta resa...

Jag vill också passa på att tacka flera av de fina bloggvänner som jag har... Tack för era stöttande ord... även om jag inte alltid visar hur mycket de betyder eller svarar tillbaka...

Jag reser mig igen... som efter att ha tillfälligt cyklat omkull... nu SKA jag ta nya tag på livets pedaler... och trampa mig vidare mot livet... och allt som väntar där...

//Tierra


Foto: Tierra-on-the-mobilephone

8 kommentarer:

Anonym sa...

Resan är grym. Saker sägs som man inte menar...
Man tror man ska dö mellan varven.
Skönt att du är på banan igen även om den är trixig. kramar.
Ps. Jag tog också bort ett inlägg häromdagen....

Anonym sa...

Tierra
Det som man upplever svårt och tufft i nuläget och ser tillsynes helt hopplöst ut brukar oftast..och det säger jag bara för att den största majoriteten människor som känner så, kommer också att finna en väg ur det hopplösa, fasanfulla som man upplever just här och nu och kan tänka tillbaka på den tiden som trots allt en aningen stärkande..hur konstigt det än kan låta...med andra ord vad den än må vara så lättar det, kanske inte imorrn eller nästa vecka..men så småningom..garanterat.

Ta hand om dig//magnus

Anonym sa...

Att ta hjälp och stöd av sina vänner är som att sätta på sig hjälm när man cyklar.....hjälper inte mot alla smällar men på något vis skyddar man sig mot de värsta törnarna.....kanske....lite i alla fall=/ Det kanske är så att man måste ut och cykla lite ibland....blir det för j-ligt får man sätta på stödhjul ett tag.
stooor kram!

Admin sa...

Hej Tierra,
är på nattrundan i bloggvärlden.

Ja, en vän som förstår är nog det viktigaste man kan få i livet.
Någon som kan förlåta dina sårande ord och dessutom har förståelse är en människa som verkligen vet hur du känner. Insikt och visdom!

Dina planer att trampa mot livet låter bra. Önskar dig så lite motvind som möjligt.
God natt

Anonym sa...

"Ta nya tag på livets pedaler" var en härlig mening. Hoppfull och med framtidstro.
Min dotter, 6år, är just i färd med att "släppa taget" i cyklandet. Hon cyklar så bra själv men när man släpper taget i "stödpinnen" blir hon rädd.
Får ske lite sakta men säkert men framåt går det. ÖNSKAR DIG DETSAMMA!
vännen Socrate

Anonym sa...

tummen upp..
kram Anna-karin

Anonym sa...

Tjena Killen!

Har läst din blogg ett tag nu till och ifrån, måste erkänna att det har varit mest ifrån på sistonne.
Men jag hoppas att du vet att jag finns här....jag har sagt det förr och det gäller fortfarande.
Du hjälpte mig under mina första månader på jobbet, jag var ny och mådde skit...även när allt var hopplöst med lilleman så fanns du där för mig!
Det var inte ngt svårt val att välja gudfar till lilleman!
Det var kul att ses igen i helgen som var lite grill och ett par skratt.....hoppas det blir fler sånna snart igen!
Vi får höras av å planera ngt...du å jag bara...snacka skit, allvar, gammla minnen, skvaller...å garva lite...
//en gammal underhuggare
Ring mig annars ringer jag dig!
*det är inte ngt hot utan ett löfte*

Gisan sa...

Ja det är svårt när man tappar "bort sig". Men jag upplever att det är just hos de som oxå är "borttappade" som det bästa stödet finns. De förstår fighten, vet vad som ska sägas och säger det med hjärtat. Cykla vidare men låt vännerna agera stödhjul. Vi vill inte att du skadar dig på färden. Kramar...