Mycket nära ögat...

Sista arbetsdagen detta år... och helgen som gick passerade relativt stilla... inga direkta händelser av betydelse... mest sömn, vila och inomhusvistelse... med bara lite vit frost på marken utanför...

Lite tacksamhet måste jag nog dock känna... och det var nog mest tur... att inte julaftonsnatten... slutade i katastrof...

Ungdomar av idag har nog lite andra vanor... än en annan... så när både sonen och äldsta dottern... efter både avklarad middag och utdelning av paket... meddelade att de tänkte, på varsitt håll, gå ut på stan med kompisar... så var det väl kanske inte så konstigt...

Men att sonen sen... först tidigt på juldagsmorgonen... så kom hem igen... var nog både tur och skönt... för det var allt NÄRA ÖGAT den natten... riktigt nära...

Av någon anledning fick han och hans kompisar för sig att besöka en av kompisarnas arbete... vilket råkade vara Casino Cosmopol...

Att de sen råkade befinna sig i entrén... just när skotten föll... och KLARADE SIG HELSKINNADE... ja, det måste nog vara någon sorts änglavakt... även om den psykiska upplevelsen skakade om rejält...

Jag är mycket glad... att han och hans kompisar klarade sig utan fysiska skador... för gränsen i sådana här fall är nog hårfin... och slumpen gjorde som tur var... att de klarade sig utan skador... med blotta förskräckelsen...

Som sagt, årets sista arbetsdag... och det är nog dags nu... att ta tag i mina arbetsuppgifter... så jag säger därför, redan nu...

GOTT SLUT... och GOTT NYTT ÅR !!

//Tierra

Till Er alla...

Tack för stöd och alla vänliga kommentarer under året... jag avslutar med att säga till Er alla... sköt om Er, ta det lugnt och...

HA EN RIKTIGT GOD JUL !!

Och till följande av mina trogna medbloggare, Amonym, Borthy, Gisan, Socrate och Veronica, lämnar jag en Nice Blog Award - se & kopiera bilden i menyn nere till vänster. Sprid vidare om ni vill !

//Tierra

Min vana trogen...

"Midvinternattens sköld är hård,
tio små nissar i djupsnön går.
Rävsax under täcke vitt,
knipsar Nisse av på mitt.
Livsandarna för honom tryter;
snart han i eget blod flyter."

"Nio små nissar i midnattstimma,
vandrar fram i månskensstrimma.
Uggla hoar från sitt näste,
istapp lossnar från sitt fäste.
Nisse spetsas utav tappen,
tomte ligger död på trappen."

"På trappan står gröten och ångar,
åtta nissars intresse den djävulskt fångar.
Med stigande hunger de fatet nalkar;
En stackars Nisse på kanten halkar.
Han kämpar, han sliter, han svettar sig blöt.
Men sjunker likväl i kvicksandsgröt."

"Många springor stugan har,
genom dessa sju nissar sig tar.
Katten som bakom dörren ruva
slukar Nisse med hull och luva.
Rester från tomteland,
suger kisse bort från tand."

"Sex små nissar mot bordet ila,
och snabbt uppför bordsbenen de kila.
När sista tomten uppför kanten hasar,
han tappar taget och nedåt kasar.
Faller nedåt likt ett lod,
mattan färgas röd av tomteblod."

"Fem små tomtar nu i iver,
springer kvickt ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg,
faller rakt på knivens egg.
Lilla nissen, stackars saten,
rinner ut bland sillsalaten."

"Fyra små nissar har festat på sill,
nu de släcka törsten vill.
Mot glöggen de springa i samlad tropp,
och tar för sig av drycken i varsin kopp.
Ner faller nisse i glögghett hav,
likt en skållad mandel hans skinn faller av."

"Tre små nissar kring sig tittar,
då en smällkaramell de hittar.
Ned på den en av dem hoppar,
men för det, den ej stoppar...
I tak, på golv, i gardin med frans,
finns nu nisses hjärnsubstans."

"Två små nissar sig i granen svingar,
bland ljus och änglavingar.
En tomte sig för nära våga
snart han står i ljusan låga!
Doftar likt en vidbränd stek,
ångrar då sin ystra lek."

"Husbonn stiger upp i natten,
för att gå och kasta vatten.
Under husbonns tunga toffla,
sista nissen blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var."

"Inte en jävla tomte finns kvar..."

----------------------------------------------

"Tomtenissen" - Författare okänd

Länk till originalet: "Tomten" av Viktor Rydberg

Arbetsro...

Måndag igen... och det är nästan folktomt här på kontoret... arbetsro och en sorts stilla ensamhet... utan något egentligt att göra...

Jag passar på att rensa ut olika saker ur datorn... flyttar undan och sparar sådant jag vill ha kvar... och kastar resten i den virituella papperskorgen... defragmenterar hårddiskens minne...

Ska alldeles strax ta en promenad... ner till vattnet, till sjön i här närheten... behöver andas in av luften, fylla lungorna med nytt syre... och samla tankarna...

Det är den årstiden... tiden för eftertanke...

//Tierra

När är jag där ?

Somewhere I belong...

Skugga av mitt forna jag...

Står inte ut med att se mig själv i spegeln längre... är bara en skugga av mitt forna jag... en allt smalare skärva av det som en gång var jag... och det jag vill vara...

Med rynkor och veck i pannan... utan den minsta glädje kvar i blicken... synliga revben och smala armar & ben... orkeslös och grå... känner inte längre igen bilden i spegelns yta...

Tyngden på axlarna syns... ihopsjunken och svag... när jag håller i handfatet med bägge händerna... trött, så fruktansvärt trött...

Jag har tagit mina stapplande steg... fler och längre än någonsin... och ändå känns det inte... som om jag kommit en enda millimeter framåt... mot målet... och det finns alldeles för många vassa stenar att kliva på... innan jag är framme...

Försöker verkligen kämpa... men tröst- och hopplöshetens vindar blåser starkare än jag förmår hålla emot... och det gör mig både matt och nedslagen...

Jag tar på mig en stor, tjock fleecetröja... så syns det inte... så fryser jag inte... när jag sakta går ut till garaget för att ta bilen till jobbet... där jag nu kanske bara har några dagar kvar...

//Tierra

Bilden är inte min egen... den är lånad från nätet...

Bara regn hos mig...

Regnet faller utanför fönstret... kallt, fuktigt och totalt värdelöst...

Jag fryser... långt in i märgen... mina kalla händer skakar... och jag försöker värma dem runt koppen med varm choklad... dagens lilla s.k. "lunch"... framför bildskärmen...

Det är bara skit med det mesta... för att inte säga med allt...

Medicinens dosering ökad... fördubblad för att ge effekt... och jag vill bara drömma ... om en plats där ljus och värmen finns...

Just nu känns det bara som om jag är oförmögen... till allt...

//Tierra

Foto: Tierra-on-the-mobilephone

Avtrubbad...

Känslolös... kall och avtrubbad... jag går omkring i en känslomässig dimma... utan sorg, utan glädje... kan inte ens gråta när jag skulle behöva... likgiltigt för allt som gör ont...

Tabletterna gör redan det de ska... balanserar allt det svarta mot allt det vita... och allting blir bara en grå, kompakt dimma...

Hoppade över det sövande vita pillret i går kväll... och därmed red sömnlösheten åter min hjärna i natt... tankarna rusade runt men jag ville inte bedöva mig mer just då...

Nytt läkarbesök väntar i slutet av veckan... inte längre säker på att jag vill döva känslorna på konstgjord väg... de gör mig bara svag, oförmögen att ge känslorna tillräckligt uttryck...

Måste hålla hjärnan klar... planera och göra sakerna konkreta... inte bara bedöva allt som driver på... på gott och ont... jag måste hämta kraften från känslorna som rörs om inuti...

Måste hitta meningen med livet igen... nu är allt bara grått...

//Tierra

Tröstlöst sökande...

Fredag eftermiddag... och jag har mest suttit vid datorn hela långa dagen... och med undantag för en eller annan frusen rökpaus... så har jag fortsatt mitt sökande... mitt tröstlösa sökande efter en ny plats att ställa tandborsten på... eller hänga upp jackan på efter jobbet... det är INTE lätt här i stan precis...

Jag varken vill... eller har råd att köpa något... inte än... nu handlar det mest bara om att hitta en plats där jag kan stänga dörren om mig själv... bygga grunden på nytt... och kanske, kanske lära mig SE livet igen... med insikter och erfarenheter i resväskan...

De senaste åren, kanske 2-3, har lärt mig massor... visat mig så mycket... både sånt jag aldrig trodde jag skulle få se... men också sådant jag aldrig ville se eller uppleva...

Det finns flera saker jag ångrar djupt... sånt som sagts, sånt som gjorts... från mitt och andras håll... men de går tyvärr aldrig att göra ogjorda... jag kommer för alltid att bära med mig dessa...

På vägen har jag förlorat mycket... men kanske samtidigt vunnit en del erfarenheter... om hur jag själv och människan i stort fungerar... kanske kan allt vara en ledstjärna framåt... så att jag åtminstone inte gör samma saker igen...

Klockan närmar sig hemgång... och jag har inte heller denna dag lyckats åstadkomma något som är värt att noteras... mörkret faller utanför fönstret och jag längtar hem till sängen...

Tror jag ska sova till på måndag...

//Tierra

Mitt i allt...

Jag sitter framför datorn här på jobbet... och kan inte ta mig för någonting... bara stirrar ut genom fönstret, på parkerade bilar och människor på väg till lunch... eller nått...

Mentalt kravlar jag ännu kvar i det mörkaste svarta... långt nere på botten... och de enda ljusa prickarna jag ser... är de pyttesmå vita tabletterna... som snart ska hjälpa mig upp på knä igen...

Jag tog den första sent i går kväll... och ärligt så vet jag inte om jag kände någon skillnad... vilket nog inte heller är särskilt konstigt... då dosen stegvis måste byggas upp...

Jag kan ännu inte känna någon minsta glädje... över de steg som tagits... allt är ännu bara svart och hopplöst... och jag har ännu inte någon tro på att det kommer bli bättre heller... mina kraft är borta, slut... fullständigt slut...

Det är fruktansvärt jobbigt redan nu... och dessutom väntar nu den allra värsta tiden på året... kanske tur att jag nu kan döva mitt inre med medicin... för första gången i mitt liv... om man nu kan kalla det för liv... mer en plågsam tillvaro...

Och ändå...

Mitt i allt detta... kan jag för en stund inte låta bli att tänka på alla dem som har det mycket, mycket värre... som lever i fullständig fattigdom. tvingas uppleva krig och utstå fruktansvärda övergrepp... som får gå omkring med hungriga kroppar och sargade själar... utan något hopp eller framtid alls... och det är långt ifrån bara i Afrika eller i Asien som sånt sker...

Mycket av detta, om än kanske inte just krig... pågår runt omkring oss allihop... varje dag, året runt... till och med här... i det som vi nog alla tror är det "fina & trygga" Sverige...

Nej, den där "Bullerby-känslan"... som speciellt denna tid på året blir extra tydlig... den ger jag inte mycket för... vi är alldeles för många som mår dåligt... som är ensamma, ibland trots fullt av personer i omgivningen... och jag kan verkligen förstå, mer nu än förr... varför många så här års tar det sista steget...

Vilken fruktansvärt orättvis värld... som vi alla är delaktiga i att forma... och det tar emot... bara vetskapen om att jag kan sitta här, på ett kontor, på en fin kontorsstol... och skriva detta på en dator... mitt i ALLT detta...

För min egen del... kan jag nog bara försöka hoppas... på något nytt... något bättre... på något slags liv...

//Tierra

Fotot har jag lånat från Aftonbladet

Pillertrillaren...

Jaha... hade väl aldrig trott att jag skulle behöva sånt... men nu är det i alla fall ett faktum... 395 kronor fattigare... och sängbordet "fullt" av små vita piller... med välkända namn...

Läkarbesöket idag blev väl i ärlighetens namn... inte riktigt så som jag förväntat mig... men det var nog bara min vanliga otur... som gjorde att besöket skede just denna dag... när 2 av vårdcentralens ordinarie läkare var borta... och de tre kvarvarande fick stressa sig igenom patienterna... så även mig...

Men hon hann förstå... hann tolka signalerna som funnits där länge nu... medicinerna är bara ett litet steg... ett högst tillfälligt stöd på vägen framåt och upp... och jag kommer följas... med fler och då förhoppningsvis tidsmässigt bättre besök... tid för samtal...

Det tar hårt på krafterna... att försöka leva... att se ett hopp... och det är en lång resa kvar... samtidigt som jag nog nu är så mycket närmare... än jag själv riktigt kan ta in... i allt detta som ännu är svartaste svart...

Men tittar och läser jag tillbaka i tiden... åren som gått... så har det hänt mycket... och NU... nu väntar kudden på mitt trötta, värkande huvud... tid att försöka få lite vila...

//Tierra

Foto: Tierra-on-the-mobilephone

Pappret på bordet...

Undertecknat och klart... nu är det bara att posta brevet... till berörd myndighet... och betala den obligatoriska avgiften...

Vågar jag nu hoppas... eller blir det bara som vanligt... bottenlös besvikelse...

För övrigt... plats 534 av 540 i kön till fröet jag sådde... bådar inte gott... men det var ju bara första försöket... av flera...

Och i morgon är det dags för läkaren... vissa pusselbitar faller i alla fall på plats... till slut...

//Tierra

Acceptans...

En väg framåt har öppnats... den enda vägen... genom insikter... en slutlig acceptans... det bästa för båda...

Kanske äntligen kunna lägga det känslomässiga åt sidan... om en bara för en stund... parter som samlas runt bordet... för att lösa det praktiska... det bästa för båda...

Och... för första gången på över 25 år... så har jag idag ansökt om en lägenhet... ett litet, litet frö... till något nytt...

Kanske... kanske har resan nu nått den näst sista etappen... och kanske... kan det bli ett avslut... det bästa för båda...

//Tierra

Helvetes dygn...

Vedervärdig, så fruktansvärt vidrigt... varken mer eller mindre... nu handlar det "bara" om överlevnad... om ens det...

//Tierra

Är det slut nu...

Det var nog aldrig meningen... att jag skulle nå fram i ljuset och värmen... ödet bara visade mig några korta ögonblick... av allt som kan finnas på andra sidan...

Dörren har slagits igen... mycket tack vare min egen svaghet och oförmåga... kanske är det för gott och slutet är nått, jag vet faktiskt inte längre... vet bara att jag de senaste dagarna fullständig har tappat tron och hoppet...

Jag är i stort behov av hjälp... och när detta skrivs har jag precis kommit hem från psykakuten... Stort TACK till K... för att du fick mig dit till slut... fysiskt puttade mig dit...

Jag har dock kanske redan givit upp... insett att det kanske aldrig kan bli såsom jag drömde om... det finns ingen väg för mig... men nu får jag ändå viss hjälp att hitta upp ur diket...

Kanske kan också medicinen jag fick hjälpa till... Propavan ska i alla fall kunna ge mig lite av sömnen tillbaka... och annan medicin lär jag väl få när remissen kommit fram till vårdcentralen...

Snälla... tyck inte synd om mig, visa inte några sympatier... tänk nu inte mer på mig... utan ta istället hand om er själva, lev livet ni som kan... jag är trots allt tacksam för allt det som varit... och ALLT det NI har givit mig... i ord och omtanke...

Jag kommer på något sätt överleva... men mitt liv här i bloggen... är nog från och med nu stängt... bakom tunga dörrar och hänglås...

Bloggen får ligga kvar här ett tag till... mest för att jag själv ofta ser tillbaka... på tiden som gått... och kanske också för att jag så många gånger förut... sagt att jag ska sluta skriva... och vem vet... en dag kanske det finns något att skriva om igen...

Mitt sista ord är... och måste bli... FÖRLÅT !

//Tierra

Vård-helvete...

Allting går i ultrarapid... jag går från datorn... till ett möte... minns inte ens vad som sagts 10 minuter senare... går sakta ner för alla trapporna och ut på framsidan av huset för en rökpaus... och så tillbaka igen, sakta... för sakta...

Omvärlden rör sig lika snappt som vanlig... men jag står vid sidan om och tittar på... nästan känner vinddraget... av tidens rörelse som drar förbi och bort...

Nästa möte... och nästa... óch ljuset utanför sänker sig redan innan jag hunnit reagera... minns inte längre vad jag gjorde under hela förmiddagen... det är bara borta...

Någon sa "Stanna karusellen, jag vill kliva av"... jag tror inte ens att jag hann säga det... jag ramlade nog av redan innan den började snurra... och jag kan nu bara se på hur alla andra åker med...

Likväl blir jag illamående, kallsvettig av tankarna... känslan av att det ändå bara går runt, runt...

Dessutom... när jag nu FAKTISKT försöker att ringa den där djävla vårdcentralen... så svarar de inte ens... man ska bara mata in sitt telefonnummer och bli uppringd... när det passar dem... så det får nog bli psykakuten i alla fall... förr eller senare...

Att det aldrig, aldrig kan få vara bra någon JÄVLA GÅNG !!!!!!

//Tierra

Kylig morgonstund...

Jo, jag tog mig ur sängen denna morgon också... tog min sedvanliga promenad med hunden... kallt, så förtvivlat kallt ute... och jag gick stilla, tyst och sakta gångvägen fram... medans det ännu var mörkt ute... och jag drog dunjackan tätt runt kroppen...

Ännu ingen direkt snö... bara en gnistrande frostighet på gräs och grenar... ingen snö som kan återspegla ljus...

Sen... efter den kyliga promenaden... står jag länge under de varma strålarna från duschen... försöker väcka kroppen till liv... och vattnet som rinner ner över mina allt svagare armar blandas... med de salta rännilarna från ögonvrån...

Jag tar mig till jobbet också... inte längre för att jag vill... bara för att jag måste... och redan när jag precis satt mig ner... på stolen framför datorn... vill jag helst gå igen...

Ska fortsätta försöka hitta hjälp idag... måste hitta lämplig plats och tid... även om vårdguiden... visade på väntetider över 3 veckor... så måste jag för min egen skull...

Jag skriver inte för att oroa... inte heller för att skrämma eller för sympati... vill inte belasta eller ge känslor av skuld... jag skriver för MIG själv... och inget annat... så länge det nu går...

//Tierra

Tröttast...

Trött... jag är så fruktansvärt trött... varenda liten cell i kroppen är slut... och meningen med att leva... lusten att uppleva avtar...

Inget blir eller är som det ska... verkligheten allt längre bort... och mer främmande... minnet sviker och allt blir mest en grå sörja av fragment... som snurrar på högsta fart i skallen...

Jag får allt svårade att se varför jag ens ska gå upp ur sängen... jag "missköter" mina arbetsuppgifter... i alla fall enligt vissa... och jag klarar inte av den minsta lilla motgång längre...

Jag vill nog helst bara bort från nästan allting... inte synas, gömma mig... verkligheten har inget för mig att ge eller ens ta emot... inget spelar längre någon roll...

Allt tröttare... allt svagare... har inget mer att ge... jag vill bara få somna... någonstans... varm, trygg... utan ångest och rädsla...

Jag går nog från jobbet strax... klara inte av att sitta still... och med glasartad blick... bara glo på bildskärmens flimmer...

//Tierra

Foto: Tierra

Endast tårarna kvar...

"Inget annat kvar... absolut inget annat... än tårarna på mina kinder... och de salta dropparna i ögonvrån...

Allt bara rinner ut... tårar, kraft och tid... och inget jag gör kan ändra detta faktum...

Det är så oändligt kallt... all värme är ett minne blott... och jag rensar mitt inre på bokstäver och ord...

Endast tårarna... är kvar... när jag trött letar efter ljus..."

//Tierra

Bilden har jag lånat på Nätet

Om jag gör så här...

Tänker... om jag bara låter bli... att ens försöka somna i natt... så kanske jag slipper en upprepning av gårdagen... slipper vakna med odjuret... som slår klorna i bröstet... som flinar nedlåtande åt min oförmåga... slipper känna smärtan...

Nej, det är väl inte så troligt... men jag sitter i alla fall här i min säng... klarvaken... med den bärbara datorn i knät... och hör hur både djur och människor sover i huset...

Varför är man inte trött... vill och kan somna... när hela kroppen är fullständigt utmattad... varför är man då till synes mycket piggare än någonsin ?

Kan skrivandet fylla samma funktion som att räkna får ? Nej, det verkar inte heller särskilt troligt... för alla tankar nu... tycks klarare och tydligare... än på dagen... vilket självklart inte är sant...

Dessa vakna timmar kommer förstås att straffa sig... på något vis kommer det att ge effekter och symptom... men, som någon av ungarna skulle sagt "spela roll"...

Det går väl "sådär"... med att följa min lilla "önskelista" jag skrev häromdagen... eller kanske inte alls... om bara ett par, tre timmar kommer ännu en gryning... en ny dag med nya försök...

Ska i alla fall inte skriva mer här i natt... jag ska se om det finns något att kolla på TV:n... Tack gode gud för att många kanaler sänder dygnet runt numera... och skulle det vara för trist... så får jag väl antingen läsa något... eller starta upp datorn igen...

Kram på er allihop !

//Tierra

Bara tom...

Några timmar med näsan över vattenytan... och sen vaknar jag mitt i natten... kallsvettig, med ett vidrigt tryck över bröstet, ont i huvud och mage... vrider mig sömnlöst fram tills väckarklockan ringer...

Bara de allra svartaste och de mest självdestruktiva tankarna fyller insidan av skallen... hela min kropp... jag begriper inte... kan det aldrig någon gång få vara bra... en stund... bara en liten stund...

Förnuftsmässigt vet jag vad jag måste göra... för det finns inget annat sätt... och jag ska försöka... att ta mig dit...

Dessutom... jag är så j-la trött på att bara fylla min blogg med sånt här... jämmer och elände nästan hela tiden... t.o.m. jag själv börjar undra över om det finns någon mening i det... förlåt...

//Tierra

Bara T...

Tankfulla timmar
Tårar trillar tidvis
Tomhet tynger tanken
Texter trilskas
Torkar tårar tidvis

Tidens tand tär
Tålamodet tryter
Tafatt tappar taget
Trasig trygghet
Tårar trillar tidvis

Typiskt Tierra...

---------------
Foto: Tierra-on-the-mobilephone

Ännu trasig...

Det är ännu mörkt ute... när jag sitter och letar bokstäver till dessa rader... mörkt, blött och kallt... gatlyktorna blänker i vattenpölarna på den stora och helt öde parkeringen... utanför ett av stadens alla köpcenter... ett av alla dessa som byggs om och byggs ut...

Stora, tunga och knallgula arbetsmaskiner rör sig sakta fram och tillbaka en bit bort... arbetet med att bygga pågår för fullt i den tidiga morgontimmen... bygger för framtiden...

Jag fryser... trots att bilen nu är uppvärmd... fryser och känner ännu av den trasiga insidan... det värker och mina stela fingrar sluter sig krampaktigt runt bläckpennan när den bildar orden på pappret...

Det här är min tid... bara en liten promille av egen tid... då tankar, funderingar och kanske till och med slutsatser... kan få utrymme att formas... även om den sargade insidan gör allt för att sänka mig...

Jag vill bli hel... jag ska bli hel igen... måste bli hel igen...

Att få en mening med och i livet... är inte precis den enklaste av uppgifter... och nu när trasigheten råder är det än svårare... att kunns SE meningen med någonting...

Men... jag har min lilla lista... kanske bara en ÖNSKELISTA... kanske bara filosofiska tankerader... som låter bättre än de är... MEN, jag ska försöka... verkligen försöka...

Klockan går... tid att återgå till arbetsdagen... dags att köra den sista biten till min arbetsplats... att åter hålla upp fasaden för alla dem som inget vet eller förstår...

Jag får fortsätta skriva senare...

//Tierra

Små steg - starka känslor...

Den förra listan är kastad... ihopknycklad, sönderriven och förvisad till papperskorgen... nu gör jag en ny... ett nytt försök att dela upp resan i delmål... personliga och känslomässiga...

Börjar inifrån denna gång... sånt som jag måste klara i mig själv, sånt som gör ont... allt för att hitta styrkan... och ta mig till nästa delmål... nästa nivå... i min takt, för MIN skull...

• Börja äta igen... oftare och mer... utan ångest...
• Söka hjälp... stöd från dem som kan sånt här...
• Ge mig själv vila... genom att sova mer...
• Stärka tron på mig själv... på vem jag är, vad jag kan ge...
• Bryta isoleringen... visa mitt riktiga jag...
• Återfå en positiv livssyn... se att ljuset finns...
• Våga mer... inte låta rädslan styra...
• Se möjligheterna... inte bara hindren...
  

Nästa nivå är den andra listan... den med alla praktiska punkter... den som jag bara kan nå själv... när punkterna ovan är påbörjade eller klara...

När jag nu ser listan nerskriven... så ser allt så enkelt ut... MEN jag vet... att det INTE är punkter... som jag med lätthet kommer klara av... det kommer göra ONT... det kommer att TA EMOT... och jag kommer säkert ramla ner ett steg ibland...

Kan dock konstatera... att jag i alla fall fick i mig lite mat till lunch idag... men det är jobbigt... och det känns...

//Tierra

Aldrig någonsin...

har jag längtat mer... efter en... riktig, varm och öm kram... som just nu... bara en endaste en... i verkligheten...

Att för en kort liten stund... få vila huvudet mot någons axel... och bara släppa ut de instängda dropparna... som bränner där innanför ögonlockens... tunna och sköra yta...

Sådana tillfällen... är det skönt med husdjur... som ger av sin värme och tillgivenhet... utan att de ens frågar varför...

//Tierra

Bilden är lånad från Internet

Livets karusell...

Det känns verkligen som att jag åldrats... speciellt den senaste veckan och dagarna... som har passerat...

Känner mig som minst 90-100 år... kroppen är så sliten, smal och svag... likaså inombords, i själen... trött, utmattad och i konstant behov av sömn... eller åtminstone någon sorts riktig vila...

Jag orkar inte med allt, minsta motgång blir enorm... och tårar och ångest tillhör vardagen... på avskilda platser jag söker upp... på väg till eller från jobbet... eller under lunchtimmen...

Det är så här livet ter sig... och jag kan inte annat än att se en del av detta som ålderstecken... mina ålderstecken... som ett bevis för mig att tiden har sin gång... och att jag inte blir yngre precis...

Någon säger nu säkert "Man blir inte äldre än man gör sig" eller "Gör något åt situationen och börja lev !" Jo, och visst låter det alldeles förbaskat enkelt eller hur ?

Men det är inte enkelt... inte när man står MITT I ALLT... då är det mycket svårare, till om med oöverstigligt...

Att stå utanför och "titta på"... tro att små enkla och glada tillrop hjälper... ja, då misstar man sig nog rejält... det finns en del som är så snabba i sina kommentarer eller tips... att de själva glömmer bort... "att sopa rent runt sin egen dörr"...

Det är MIN situation det handlar om... och den kan bara JAG hantera & klara av... och givetvis blir ingen gladare än jag... för de som ärligt och uppriktigt kan uttrycka sitt stöd... snarare än komma med bara "enkla och glada tillrop"...

Jag har stöd... jag får stöd... från flera håll... uppriktigt, ärligt och varmt stöd... och det är jag mycket tacksam för... även om det finns perioder, som den senaste tiden... då jag inte ens har förmåga att ta emot dem på ett bra sätt...

Sådana perioder... då ekar bara de där "enkla & glada tillropen" i öronen... och det är ingen hjälp... inget stöd...

Jag står verkligen MITT I ALLT... och att då känna sig gammal, svag, trött... och enormt ensam... gör att man kanske också avskärmar sånt man egentligen borde vara tacksam för...

INGEN ska tro att jag inte försöker... att jag inte kämpar... för det gör jag... på mitt sätt... och det är en kamp bara jag SJÄLV kan vinna... om jag bara finner kraft och styrka nog... och den har varit obefintlig ett tag nu... vilket då blir en ursäkt att måla hela världen nattsvart...

Men som sagt... jag vill helst slippa de där "enkla, glada tillropen" som vissa tror är lösningen på allt... Till alla er andra som jag räknar som mina vänner - Tack för era ord !

Det är inte bra än... det mesta ÄR nattsvart just nu... men livets karusell snurrar vidare... och även om jag blir både illamående och åksjuk... så kommer jag nog försöka att hålla mig kvar ett tag till... trots ålderstecken och tillhörande känslor...

//Tierra

Foto: Tierra

Åt helvete med allt...

Orkar inte mer... allting går ändå bara åt helvete... jobb, privatliv, kroppen, ekonomi och prylar... precis ALLT...

Jag ger upp... kapitulerar fullständigt och villkorslöst...

Over and out !

//Tierra

Insyn...

Mina ögon ser inte mer
Ser bara marken
Där jag står
Där jag går...

Mina ögon ser inte mer
Möter inte blickar
Där jag stannar
Där jag vandrar...

Mina ögon ser inte mer
Blundar bara hårt
Där jag finns
Där jag försöker...

- - -
~ Tierra ~

Stum & tyst...

Försiktigt tassar jag runt
Stum och tyst i själen
Ensamt hungrig på livet
I ett ordlöst landskap
Ögonen slutna och våta

Utåt visas kylans fasad
Där inne stridens hetta
Stum och tyst i själen
Dimman tätnar i min kropp
Svårt att läsa vägen

Otydlig tomhet i allt
Sliten trötthet råder
Kylan kommer snabbt
Stum och tyst i själen
Inte synas, inte höras

- - -

~ Tierra ~

Tomma stegen...

"Det drar en skugga utmed murarna i kväll
Den är sval och förtegen
Du har sett den i ögonvrån förr
när du vandrat dom tomma stegen
Du har sett den passera
och göra natten så märklig
Du vet att verkligheten
är inte alltid så verklig"

..........

"Har du vandrat dom tomma stegen
utmed orons kanaler
Har du kastat några stenar i djupet
och sett dom singla ner i spiraler
Det är låst vid grinden
till den öde stranden
Det står en vakt vid porten
han har fått blod på tanden"

"Jag känner en som sett mer än dom flesta
en som aldrig sett vad han har här
Han säger att han vart i helvetet och vänt
Jag tror en del av honom blev kvar där
nu står han utanför världen
Genomskådad och bitter
Han går dom tomma stegen
under fåglarnas glada kvitter"

..........

"Jag tror på duvan som vet vart den ska
Jag tror på godhet och bättring
Jag är en barkbåt
Som driver mellan grenar och stenar
och en nattfjäril är min besättning
Inga vakter vid porten
Inga hänglås vid grinden
Bara rösten som kallar
i den evigt viskande vinden"

.........................

Text & musik - Lars Winnerbäck

Foto: Tierra

Tillstånd...

Låt mig falla ner...
Bakom den leende fasaden som alla ser
gråter hjärtat och själen ikapp
Inte nu, kanske aldrig mer
Måste nog först till botten
med ryggen mot marken

Låt mig falla ner...
Till det mörka, svarta ingen ser
meningen med livet har inget svar
Inte nu, kanske aldrig mer
Söker svaret för att nå toppen
tar sats med hela kroppen

Låt mig falla ner...
Verkligheten är så hudlöst nära
tankar, drömmar allt som kan bära
Inte nu, kanske aldrig mer
Stapplar fram, vägen är för svår
ångest som skapar sina sår

Låt mig falla ner..........

~ Tierra ~

1-2-3-4-5-6...

En plats där siffrorna är begravda... jo, så skulle man kunna kalla platsen där jag sitter på dagarna... och i ärlighetens namn är detta nog inget vidare uppdrag...

Innanför dessa tegelröda murar... finns så mycket av allt gammalt... och liknelsen av en begravningsplats... för både siffror och kanske även människor... är nog trots allt inte så särskilt långsökt...

Men, med tanke på det rådande nu världsläget... finanskriser och lågkonjunktur... kanske man snarare bara ska vara tacksam... att man har ett jobb överhuvudtaget att gå till...

Det hindrar väl en dock inte fundera... över hur det skulle vara att göra något helt annat... någon annanstans... fast det är säkert redan för sent, ens stigande ålder gör ju knappast någon MER intresserad av en... men, man ska väl aldrig säga aldrig...

På min stol... framför mina dataskärmar... med värkande fingrar mot de svarta tangenternas vita bokstäver... så vandrar jag långt bort i tanken... försöker ge drömmen en chans... om ett STORT LIV...

//Tierra

Aldrig, aldrig...

Det måste vara så... det är liksom aldrig mening att jag ska kunna får vara "glad & lycklig"... en enda kort liten stund ens... allting ska genast jävlas eller gå sönder...

När jag parkerade bilen... för en liten stund sedan... vad får jag då se... jo, någon djävla idiot har backat in i min nya bil... och gjort en repa/buckla i motorhuven !!!!

Varför ska man leva... när ALLTING i livet bara går åt h-vete...

Visst, det är "bara" en bil... i detta fall... men det går liksom igen, som en röd tråd genom allt jag gör och upplever... hur jag än bär mig åt... så går det åt h-vete...

//Tierra

Foto: En dålig bild från mobiltelefonen...

Mitt i ingenstans...

Hela stora världen snurrar
Jag står till midjan i gjyttja
Griper efter minsta hamlstrå
Känner hur yrseln kommer

Vilsen och ensam i tanken
Med blöta och smutsiga kinder
Hur ska allting sluta
Ska jag orka dra mig upp

Mörkret faller snabbt från himlen
Kontrasterna försvinner fort
Snart blir allt bara grått
Utan syre och utan kraft

Skalet sluts åter igen
Omgiven av hårdaste emalj
Oförmögen att visa och känna
En spillra av livets skola

//Tierra

Fotot är INTE mitt eget... det bara fanns där ute... på nätet...

Hav & strand...

Det var ju ett bra tag sedan... men så i lördags tog jag mig ut med kameran... ut till havet och stranden... och på något sätt... passade bilderna bäst... i svart & vitt...


Det var kyligt, vinden slet i vågorna... som slog upp mot de hårda men ack så välslipade stenarna... gång på gång... oförtrutet försökte de nå allt längre upp...


Vindpinade träd... lukten av det salta havet och tång... alltsammans fyllde mitt sinne... sköljde över mig på samma sätt som stenarna... av vågornas fräsande och bubblande svall...


Sakta försvann den svaga höstsolen ner... ner mot horisonten och havet långt där ute... och jag stod stilla och såg på... länge...


Havets styrka... mot stenarnas hårda yta... en kamp mot tiden... och hur hårda och stora en stenarna är... så mals de sakta, sakta ner... till den finaste sand... till små, små sandkorn...

Havet kändes avlägset... och stigens mjuka yta dämpade ljuden... när jag sakta drog mig tillbaka till bilen...

//Tierra

Foto: Tierra

Började ju bra...

F-n... h-vetes... j-la sk-t... URSÄKTA SPRÅKET, men jag blir så trött... och arg... på dessa idiotiska parkeringsregler...

Sedan i slutet av juli har jag parkerat bilen... varje morgon... på ungefär samma plats... och BETALT min avgift, drygt 90 kronor för en hel dag... och det har varit lugnt...

Så även denna morgon... TRODDE JAG... men tydligen stämde det inte idag... och jag har därför fått ett "litet fint presentkort" av Vägverket... nu när jag skulle ut och ta lite luft...

500 kronor i parkeringsböter !! Och skälet... jo, under perioden 15 oktober och fram till 15 april... får man inte stå på den där lilla gatan... på MÅNDAGAR... mellan 08.00 och 16.00...

Kunde man inte utrusta de där parkeringsautomaterna... med en varningssignal... som säger till, piper högt... när man betalar för tid då parkeringsförbud råder...

För att begära lite förståelse... från parkeringsvakterna som ju ser att jag betalt korrekt... det är nog att begära FÖR mycket...

De pengarna hade jag kunnat ha mycket roligare för... *suck*

//Tierra

Foto: SVT

Lika för alla...

Morgonfunderingar... man är INTE ensam...

//Tierra

Försöker stå...

men ramlar bara omkull... igen, igen och igen... det är snart ingen mening med att ens försöka resa sig... för jag ligger ändå snart där igen... med ansiktet mot marken...

Lägger mig på rygg... försöker andas... för att ta mig upp... igen...

//Tierra

Foto: Tierra

"Dancing on the edge of danger..."

Bara stod där... såg ut över Mälarens mörka vatten... rökte mina cigaretter... lät vinden blåsa genom håret, genom tankarna... lät höstens vemod och kyla smeka min trötta kropp... 30 minuter, kanske en timme...

Starka och mörka tankar... men ALDRIG beredd att ta DET där sista steget... dock svindlar tanken... och när regndropparna sen föll, så blandades de med tårarna...

Inte första gången jag var där... det är normalt en ganska vacker plats... men hösten färgar klipporna svarta och då är det mer en plats för ensamhet... och tankar...

Frusen in i märgen... bilstolens värme mot ryggen kändes bra... och när jag vred om nyckeln för att åka... hade ångesten i bröstet lättat lite... även om det mörka omsluter själen ännu...

Hösten är... och förblir en vidrig tid... en period då allting, trots sin färgprakt, dör och sakta läggs till marken... för att multna bort...

På kanten i livet... sökande efter kraften... då viljan inte räcker... och ljuset känns alldeles för långt borta... men... JAG SKA...

Och jag skriver för MIN skull... hur vidrigt brutalt det än kan vara...

//Tierra

Foto: Tierra-on-the-mobilephone

Norrut...

För drygt tre timmar sedan... så satte jag mig i bilen... bara körde... E4:an norrut... med stereon på högsta volym...

Ville bara köra... tills att pengarna, bensinen... eller vägen tog slut... bort från stan... bort från allt... till någon plats där syret kan fylla lungorna... och jag åter kan andas... utan tryck över bröstet...

Men jag kom inte så långt... vände i den stora rondellen vid infarten till Uppsala... och tårarna bara rann utefter kinderna...

Så nu sitter jag här på stolen igen... med en kopp ljummet kaffe från automaten i korridoren... stirrar på bokstäverna i bildskärmens blanka glasyta...

Fy f-n vilket liv man lever... och man har bara sig själv att skylla...

//Tierra

Allt svagare...

Djupare än igår... ångesten åter tillbaka... tilltar i styrka... och jag blir svagare... sluter mig och stänger in...

Sömnlös... orkeslös... förlorad matlust... värk i kropp och själ...

Varför är jag så djälva svag ???????

Utanför fönstret regnar det... grått, trist och mörkt...

Och både hjärtat och själen gråter...

//Tierra

Över muren...

En bedövande känsla fyllde hela min kropp i morse... sömlösheten de senaste dagarna påverkar sinnet... och det är tydligt att glädjen efter helgens höjdpunkt... är fullständigt bortblåst...

Jag låg vaken under nattens sista skävande timmar... väntade in klockradions väckningssignal... och stod i valet och kvalet om jag skulle skolka från jobbet idag... ta en paus i livet... ta mig ut i den kyliga morgonluften...

Är kanske extra känslig nu... bitter på livet som någon kanske skulle säga... och det kan kanske stämma till viss del...

Det är mycket nu... det värker både i min kropp och själ... höstens mörkare tid har som vanligt lagt ett täcke över mig... och jag får kämpa för att hålla mig uppe över vattenytan...

Väggarna på kontorsrummet jag sitter i kryper närmare... och jag ska nog gå ut en stund... kanske en lite längre rökpaus... ner till vattnet här i närheten... och försöka, verkligen försöka... samla ihop lite av allt som snurrar där inne...

//Tierra

Bilden på "rymmaren" hittade jag på någon plats på nätet... någonstans bland alla dessa ord och bilder som fyller denna till synes outsinliga källa... som fått namnet Internet...

All I Need...

Om natten... när orden inte räcker till

och tankarna far runt som allra mest...

//Tierra

Två sidor av allt...

Antingen si, antingen så
Alltid två sidor av allt
Spegelbilder och motpoler

Svart och vitt, ljust och mörkt
Sanning eller lögn
Konflikt eller fred

Mjukaste dun, hårdaste stål
Alltid två sidor av allt
Över eller under ytan

Sprudlande glädje, gränslös sorg
Liv eller död
Valfrihet eller tvång

Frihetens vind, fängelsets galler
Alltid två sidor av allt
Med eller emot

//Tierra

Den som väntar på...

Nej, inte fullt så långa köer blev det... till utställningen i lördags... men den blev ändå väldigt lyckad och jag VET att de som trots allt hittade dit... fick se en massa underbara och fina bilder... och då menar jag givetvis inte bara mina ;-)

Ett STORT TACK till L, A, J, L och J... det här måste vi göra om !

Det blev en hel del besökare och vernissagestämmningen var hög... kanske tack vare det lilla glaset med "bubbel" och de salta pinnarna som vi bjöd alla besökare på...

Våra bilder betraktades med stort intresse... många trevliga och berömmande ord hördes... och jag tror minsann att det var ett par av oss som t.o.m. fick sälja ett par, tre bilder också :-)

Tyvärr... har jag inte hunnit plocka ut några bilder ur minneskortet från i lördags ännu... men det var en intensiv dag som startade redan vid 8-tiden och som inte slutade förrän framåt 22...

Till råga på allt åkte jag på något som nog närmast kan liknas med ett ryggskott... kanske för att jag klantigt nog... släpade på en del tunga lådor i kylan, både tidigt på morgonen och sent på kvällen... lådor tyngda av min kamerasamling...

Just nu känns dock ryggen ganska ok... då både natten till söndag och natten till idag tillbringats på en värmedyna... och i kombination med några lämpliga värktabletter...

Jag ska nog passa på att gå ut och sträcka lite på ryggen nu... och insupa lite av den sol som efter gårdagens intensiva regn... faktiskt tittat fram här i Stockholm...

//Tierra

Fotot är hämtat från Expressen.se... och visar köerna till en audition... i Göteborg för Idol 2007... ojojoj... att de bara orkar...

Emotsedd dag...

Inte särskilt ofta jag skrivit så här i min blogg men... jag längtar efter helgen och då kanske framförallt lördagen...

Då är det nämligen dags för vår lilla utställning... och det ska bli både spännande och kul att se hur det går... känns nervöst... men det ska nog gå bra, vi har förberett det mesta och i kväll ska jag fixa till de sista små detaljerna...

Med lite "tur" så kanske det dyker upp någon bild här i bloggen på måndag... från vårt lilla evenemang... tills dess...

Ha en trevlig helg !

//Tierra

Foto: Tierra

Går på glas...

"Går omkring på glas
på skärvorna ur livet

Alla små vassa bitar
det gör ont och blöder

Utslagen som människa
trasig på livets stig

Smärtan påminner själen
alla minnen som flytt

Spåren tydlig röda
vandrar ändå vidare

Mot ljus och liv..."

//Tierra