Jag sitter framför datorn här på jobbet... och kan inte ta mig för någonting... bara stirrar ut genom fönstret, på parkerade bilar och människor på väg till lunch... eller nått...Mentalt kravlar jag ännu kvar i det mörkaste svarta... långt nere på botten... och de enda ljusa prickarna jag ser... är de pyttesmå vita tabletterna... som snart ska hjälpa mig upp på knä igen...
Jag tog den första sent i går kväll... och ärligt så vet jag inte om jag kände någon skillnad... vilket nog inte heller är särskilt konstigt... då dosen stegvis måste byggas upp...
Jag kan ännu inte känna någon minsta glädje... över de steg som tagits... allt är ännu bara svart och hopplöst... och jag har ännu inte någon tro på att det kommer bli bättre heller... mina kraft är borta, slut... fullständigt slut...
Det är fruktansvärt jobbigt redan nu... och dessutom väntar nu den allra värsta tiden på året... kanske tur att jag nu kan döva mitt inre med medicin... för första gången i mitt liv... om man nu kan kalla det för liv... mer en plågsam tillvaro...
Och ändå...
Mitt i allt detta... kan jag för en stund inte låta bli att tänka på alla dem som har det mycket, mycket värre... som lever i fullständig fattigdom. tvingas uppleva krig och utstå fruktansvärda övergrepp... som får gå omkring med hungriga kroppar och sargade själar... utan något hopp eller framtid alls... och det är långt ifrån bara i Afrika eller i Asien som sånt sker...
Mycket av detta, om än kanske inte just krig... pågår runt omkring oss allihop... varje dag, året runt... till och med här... i det som vi nog alla tror är det "fina & trygga" Sverige...
Nej, den där "Bullerby-känslan"... som speciellt denna tid på året blir extra tydlig... den ger jag inte mycket för... vi är alldeles för många som mår dåligt... som är ensamma, ibland trots fullt av personer i omgivningen... och jag kan verkligen förstå, mer nu än förr... varför många så här års tar det sista steget...
Vilken fruktansvärt orättvis värld... som vi alla är delaktiga i att forma... och det tar emot... bara vetskapen om att jag kan sitta här, på ett kontor, på en fin kontorsstol... och skriva detta på en dator... mitt i ALLT detta...
För min egen del... kan jag nog bara försöka hoppas... på något nytt... något bättre... på något slags liv...
//Tierra
Fotot har jag lånat från Aftonbladet
2 kommentarer:
du har så rätt.. i allt det du skriver..Kram /Anna-karin
Det är bara att ta en dag i taget, sånt här tar tid. Samt ha inte dåligt samvete för att du själv mår kasst. Din situation är din situation oavsett hur andra människor har det. Deras olycka kan istället hjälpa oss att få distans till vårt eget lidande så att det känns mindre farligt och mer överkomligt. Hjälp den du kan hjälpa för dagen! Det är ett sätt för dig att känna dig starkare.
Skicka en kommentar