Står inte ut med att se mig själv i spegeln längre... är bara en skugga av mitt forna jag... en allt smalare skärva av det som en gång var jag... och det jag vill vara...Med rynkor och veck i pannan... utan den minsta glädje kvar i blicken... synliga revben och smala armar & ben... orkeslös och grå... känner inte längre igen bilden i spegelns yta...
Tyngden på axlarna syns... ihopsjunken och svag... när jag håller i handfatet med bägge händerna... trött, så fruktansvärt trött...
Jag har tagit mina stapplande steg... fler och längre än någonsin... och ändå känns det inte... som om jag kommit en enda millimeter framåt... mot målet... och det finns alldeles för många vassa stenar att kliva på... innan jag är framme...
Försöker verkligen kämpa... men tröst- och hopplöshetens vindar blåser starkare än jag förmår hålla emot... och det gör mig både matt och nedslagen...
Jag tar på mig en stor, tjock fleecetröja... så syns det inte... så fryser jag inte... när jag sakta går ut till garaget för att ta bilen till jobbet... där jag nu kanske bara har några dagar kvar...
//Tierra
Bilden är inte min egen... den är lånad från nätet...
3 kommentarer:
Jag förstår hur du känner det.
Jag förstår att det är kämpigt.
...Samtidigt vill jag skaka om dig och försöka få dig att rycka upp dig, inte slösa med tid på att må så här.
Jag vill att du kämpar nu, intala dig att du är stark och att livet är bra och kommer att inom kort att bli bättre...till och med super igen.
Hjärntvätta dig til det även om jag förstår att det är svårt så vill jag inte att du ska slösa på friska dagar.
Livet är för kort.
Sträck på dig och försök att se något positivt med varje dag. Varma kramar.
Värme vill jag ge dig, liksom livsglädje och glimt i ögat. Kramar om...
en spillra som förhoppningsvis så småningom blir en man som är den man du vill vara och behöver..för dig..för din egen skull..vem är du?..kram Anna-karin
Skicka en kommentar