Det känns verkligen som att jag åldrats... speciellt den senaste veckan och dagarna... som har passerat...Känner mig som minst 90-100 år... kroppen är så sliten, smal och svag... likaså inombords, i själen... trött, utmattad och i konstant behov av sömn... eller åtminstone någon sorts riktig vila...
Jag orkar inte med allt, minsta motgång blir enorm... och tårar och ångest tillhör vardagen... på avskilda platser jag söker upp... på väg till eller från jobbet... eller under lunchtimmen...
Det är så här livet ter sig... och jag kan inte annat än att se en del av detta som ålderstecken... mina ålderstecken... som ett bevis för mig att tiden har sin gång... och att jag inte blir yngre precis...
Någon säger nu säkert "Man blir inte äldre än man gör sig" eller "Gör något åt situationen och börja lev !" Jo, och visst låter det alldeles förbaskat enkelt eller hur ?
Men det är inte enkelt... inte när man står MITT I ALLT... då är det mycket svårare, till om med oöverstigligt...
Att stå utanför och "titta på"... tro att små enkla och glada tillrop hjälper... ja, då misstar man sig nog rejält... det finns en del som är så snabba i sina kommentarer eller tips... att de själva glömmer bort... "att sopa rent runt sin egen dörr"...
Det är MIN situation det handlar om... och den kan bara JAG hantera & klara av... och givetvis blir ingen gladare än jag... för de som ärligt och uppriktigt kan uttrycka sitt stöd... snarare än komma med bara "enkla och glada tillrop"...
Jag har stöd... jag får stöd... från flera håll... uppriktigt, ärligt och varmt stöd... och det är jag mycket tacksam för... även om det finns perioder, som den senaste tiden... då jag inte ens har förmåga att ta emot dem på ett bra sätt...
Sådana perioder... då ekar bara de där "enkla & glada tillropen" i öronen... och det är ingen hjälp... inget stöd...
Jag står verkligen MITT I ALLT... och att då känna sig gammal, svag, trött... och enormt ensam... gör att man kanske också avskärmar sånt man egentligen borde vara tacksam för...
INGEN ska tro att jag inte försöker... att jag inte kämpar... för det gör jag... på mitt sätt... och det är en kamp bara jag SJÄLV kan vinna... om jag bara finner kraft och styrka nog... och den har varit obefintlig ett tag nu... vilket då blir en ursäkt att måla hela världen nattsvart...
Men som sagt... jag vill helst slippa de där "enkla, glada tillropen" som vissa tror är lösningen på allt... Till alla er andra som jag räknar som mina vänner - Tack för era ord !
Det är inte bra än... det mesta ÄR nattsvart just nu... men livets karusell snurrar vidare... och även om jag blir både illamående och åksjuk... så kommer jag nog försöka att hålla mig kvar ett tag till... trots ålderstecken och tillhörande känslor...
//Tierra
Foto: Tierra
8 kommentarer:
Tyvärr är det ju så att man alltid är sig själv allra närmast, ensam står man där trots alla skyddsnät som eventuellt kan finnas där... så är det man ensammen som måste orka, eller inte. Ibland mår man bättre av att snurra med, ibland inte.
Just nu vet jag själv hur det är att isolera sig när man har en jobbig situation, något som vi har stundtals hemma hos mig. Man vill att folk ska bry sig och fråga, men samtidigt vill man fly världen för alla frågor som man själv inte har svar på. Folk finns där runt om passiva, man bara väntar på nästa fråga,vid sämsta tillfälle då man minst behöver det.
Jag önskar dig stor styrka - jag ser att den finns där nånstans i raderna. Kram
Finns inget mer idiotiskt och säga till någon som är deprimerad än "ryck upp dig", "ta dig i kragen" eller "släpp det där nu".
Precis som om man inte skulle göra det - om man kunde! Det är ju inte så att man har nåt att välja på. Den där blytunga grå filten som man är täckt av är ju bara där... Kunde man kasta av sig den så skulle man ju göra det.
Ingen väljer att leva i det helvetetssvarta. De som tror det har aldrig varit i närheten av det...
Skönt att höra att du har människor omkring dig som faktiskt bryr sig om dig, utan käcka tillrop eller dumma kommentarer. Luta dig mot dem när du kan och när du inte kan det så kanske de förstår att du behöver dem i alla fall.
En timme i taget. En minut när det är som värst... Vet att det inte är så mycket "glatt tillrop" i mina ord, men kanske är det bara en smula skönt att veta att det finns nån som förstår hur du mår.
Massor av värme
a.
ja ibland så blir man bara så trött på alla som tror att man blir puschad rätt genom att komma med konstiga kommentarer.. men du.. andas...mitt i helvetet när du inte orkar något..glöm inte att andas.../Anna-karin
Jag är helt övertygad om att du kämpar. Jag tror du kämpar så det räcker och blir över. Jag blir glad att läsa att du har stöd. Jag önskar verkligen att det ska ljusna för dig! Stora kramar...
Jag förstår att du vill slippa dessa tillrop. Men jag tror å andra sidan att de människorna bara vill väl, men inte förstår innebörden av att vara deprimerad.
Jag har levt väldigt nära djup deprission, så jag vet att man inte bara kan "vräka" ur sig saker och ting.
Jag önskar jag ändå på något sätt kunde få dig att må lite bättre, men det är som du säger..bara du själv som ensam kan kämpa. Förhoppningsvis med ett gott skyddsnät omkring dig såsom vänner.
Jag kan bara gå brevid och visa att jag tänker på dig och bryr mig om..
Jag kramar om dig lite extra
Annelie
Jag tror ändå att vi snart kommer känna oss unga och levande igen, jag tänker inte sluta tro det men i bland är det segt. Vet hur överdjävligt det är där du befinner dig, jag har ju varit där och som du säger...det må gå hur jäkla enkelt som helst för andra men det är ju MITT liv det gäller nu och det är omänskligt svårt.
Hoppas att du snart känner dig lite starkare i allt. Finns fortfarande här. Kram
Det är jättetungt när vi befinner oss mitt i en kris och jag förstår precis hur du menar. Ibland är det skönt att bara ha någon som lyssnar.
Var sak har sin tid. När du är redo kommer du att gå vidare mot ljusare tider och du kommer att göra det på ditt sätt :-)
Kom ihåg att hålla ögonen öppna efter vardagens solsken. Mentala skuggor förstärker åldrandet medan mentala solstrålar bländar det. Så använd solen, min vän, den värmer.
Hej Tierra! Socrate tittar in på ett numera lite sporadiskt besök. Blir ledsen över det jag läser för jag önskade inget hellre för dig än att få må bra både själsligen och kroppsligen. Måste hålla med de andra som skrivit att när det är botten är det inte "hejaramsor" man vill höra utan mer lågmäld empati, med förståelse i tonen.
Tänkte berätta - men du kanske redan har full koll - att i den nya Bondfilmen finns DU med...eller rättare sagt ditt alias i form av något som heter "Tierraprojektet" som omnämns flera gånger. Själv fattade jag inte vad det var men du fanns direkt i tankarna...inte så konstigt för jag satt och längtade efter att filmen skulle ta slut, för sämre film har jag inte sett på evigheter. Noll handling - miljoner explosioner och översnabba klipp. Inget för mej alls!
Vill bara till slut säga att Du är inte glömd av mej , trots mina ganska sporadiska besök just nu...tänker ofta på dej.
STOR KRAM från vännen Socrate
Skicka en kommentar