Det var nog aldrig meningen... att jag skulle nå fram i ljuset och värmen... ödet bara visade mig några korta ögonblick... av allt som kan finnas på andra sidan...Dörren har slagits igen... mycket tack vare min egen svaghet och oförmåga... kanske är det för gott och slutet är nått, jag vet faktiskt inte längre... vet bara att jag de senaste dagarna fullständig har tappat tron och hoppet...
Jag är i stort behov av hjälp... och när detta skrivs har jag precis kommit hem från psykakuten... Stort TACK till K... för att du fick mig dit till slut... fysiskt puttade mig dit...
Jag har dock kanske redan givit upp... insett att det kanske aldrig kan bli såsom jag drömde om... det finns ingen väg för mig... men nu får jag ändå viss hjälp att hitta upp ur diket...
Kanske kan också medicinen jag fick hjälpa till... Propavan ska i alla fall kunna ge mig lite av sömnen tillbaka... och annan medicin lär jag väl få när remissen kommit fram till vårdcentralen...
Snälla... tyck inte synd om mig, visa inte några sympatier... tänk nu inte mer på mig... utan ta istället hand om er själva, lev livet ni som kan... jag är trots allt tacksam för allt det som varit... och ALLT det NI har givit mig... i ord och omtanke...
Jag kommer på något sätt överleva... men mitt liv här i bloggen... är nog från och med nu stängt... bakom tunga dörrar och hänglås...
Bloggen får ligga kvar här ett tag till... mest för att jag själv ofta ser tillbaka... på tiden som gått... och kanske också för att jag så många gånger förut... sagt att jag ska sluta skriva... och vem vet... en dag kanske det finns något att skriva om igen...
Mitt sista ord är... och måste bli... FÖRLÅT !
//Tierra
8 kommentarer:
Hej, Tierra! Jag säger "äntligen" :-).Mycket klokt och starkt gjort av dig att be om hjälp!! Hoppas du får tillbaka sömnen som ger energi.
Och jag tror inte du givit upp, du har bara bytt riktning och det tror jag är bra för dig. Tycka synd om dig gör jag inte, däremot har du min förståelse och beundran :-).
Skickar en styrkekram och ser fram emot att höra av dig någonstans någon annan gång. Och du vet ju var jag finns :-)
Hakuna matata, vännen!
Jag har skrivit det förut (är jag nästan säker på): du är modig. Det krävs massor att ta det där steget som betyder att man visar den okända omvärlden att man behöver hjälp. Och nu har du tagit det. En steg. Betydelselöst åt vilket håll det är - du har tagit ett steg.
Och det räcker.
All värme och kraft till dig - jag har lite över just nu och du ska ha den.
Kram
a.
Jag kan inte låta bli att vara egoist och skriva några ord i alla fall.
Jag kommer att sakna dig om du slutar blogga, men respekterar givetvis ditt beslut. Jag hoppas verkligen att Propavanen kan hjälpa dig att få god sömn. Den har hjälpt mig.
Vad det nu än är som du vill bli förlåten för så förlåter jag dig. Trots att det inte finns något att förlåta.
Tusen miljoner kramar till Dig!!!
Blir så ledsen av att läsa det du skriver. Hoppas så innerligt att du får all den hjälp du behöver och att du snart mår bättre. Varm kram/anna
Jag vill instämma med de andra här .... Det är inte tycka synd om som är det primära, det är nog att mest bry sig om. Och jag tycker det känns som ett stort steg har tagits. Så många, många styrkekramar vill jag sända till dig Tierra!
Bra gjort!!! Lägg dina krafter på att ta ett steg i taget nu! Trist här utan dig men viktigast just nu är att du får ordning på din färd!
kram kram
Vännen.
Håller med/säger som isprinsessan.
Du är modig!
Du har tagit ett steg!
Energikram!
/ lotta
Dörren som det står "förlåt" på är dörren ut ur labyrinten. Att öppna den är att SE att det aldrig funnits något att förlåta - eftersom skulden bara existerar inne i den personliga labyrintens illusoriska irrgångar...
Om man låter sig själv falla ända ner till botten, kan man också falla rakt igenom den dörren, ut i friheten - det är i alla fall min erfarenhet...
/Svante
Skicka en kommentar