Jag är inte längre lika säker på att jag vill skriva... inte nu... och inte sen heller... känslan av fullständig och total meningslöshet, hopplöshet... kom krypande redan i morse...Tappat tron på mig själv... tappat tron på att det finns en mening i orden och skrivandet... bara en stor tomhet... ödslig och kall...
Det finns de som vill visa mig motsatsen... som verkligen stöttar och vill se texter flöda ur allt som livet handlar om... men jag kan och vill inte vara en energitjuv... som tar kraften från dem som själva behöver den... mer än väl...
Jag kryper in i mitt hårda skal... lägger mig ensam och låter tårarna göra mina kinder blöta... och ändå... vill jag aldrig vara utan dessa hjälpande händer... som fångar upp min trasiga kropp och sargade inre... och någon gång hoppas jag ta mig ut...
Vad vill då alla orden säga... varför vill de ut ur alla vrår... jag vet faktiskt inte ibland... det värker i mitt inre när orden stannar upp, inte flyter som vanligt... som nu...
Jag vacklar i mina försök att skriva... mer... mindre... inte alls... och ändå... så kommer jag till slut... alltid tillbaka hit...
5 kommentarer:
Såna tankar om att vill och inte vill, dyker upp ibland..så även för mig.
Samtidgt så har man med tiden skaffat sig vänner..kanske för livet, genom en blogg, och dom vill man kanske inte vara utan.
Det kan kanske vara bra att för en tid hålla lite distans ibland..om man inte har något att skriva om eller delge sina vänner/läsare.
Samtidigt så är det en terapi som kan vara till stor hjälp beroende på vad man vill säga..nya tankar, idéer, synvinklar m.m. dyker upp iom kommentarer.
Visst finns det dom som frossar i andras olyckor eller liknande som den som bloggar vill få ur sig, men dom som läser den här bloggen kan jag inte tro att det finns någon sådan utan vi är uppriktigt i våra kommentarer och känner verkligen med dig, Tierra..iaf jag.
Men vissa saker måste man nog ändå få bearbeta utan någon insyn från läsare, sen när tiden känns mogen då kan man kanske skriva ner något om det skulle kännas bra.
Ta väl hand om dig, och du!, vi är några ute på linan som verkligen finns för dig som ett slags bollplank, som en stötta eller bara är..när och om tiden känns mogen för dig...tillsammans har vi flera hundra års livserfarenhet som kan vara till hjälp i glädje och sorg.
Varma hälsningar din vän Magnus
Nej, snälla. Känn inte så. Sluta inte skriva, sluta inte dela ord och känslor med oss.
Du är ingen energitjuv.
Och vi behöver alla varandras kraft ibland.
Kramar...
Det skulle jag verkligen inte vilja att du gjorde. Alla har vi våra dagar. Ibland måste man bara få vara lite för sig själv. Att skriva av sig är nog bra, men det kan bli för mycket av det goda vad gäller allt. Man ska lyssna på sitt inre,
Ta hand om dig/kramar
God morgon go´e vän =)
vi har alla våra svackor och du är absolut ingen energitjuv =)
Ha en bra dag, lämnar en frukostbricka, kramar =)
Jag känner rätt igenom igen dina tankar.
Varför skriver man? Ger det nånting? Bryr sig någon överhuvudtaget? Är det inte dags att sluta snart och söka sig mot nya håll?
Och är det värt det, skrivandet, när det når till den destruktiva punkt då man börjar kräva mer och mer av sig själv och börjar känna att det inte duger?
Ändå, så återvänder man alltid - till orden.
Kanske för att man måste. Kanske för att det är en del av en själv som man varken kan eller får stänga av.
Skicka en kommentar