Vet inte om det är dags... eller rättare sagt... jag vet att det är dags och jag borde nog... söka hjälpen... och stödet...
Just nu flyr jag bara in i mitt arbete... och det är nog kanske tur att det för tillfället... verkar finnas precis hur mycket som helst att göra här på jobbet... timmarna räcker ändå inte till...
Jag jobbade drygt 52 timmar förra veckan... och det kan nog kanske bli minst lika mycket denna vecka...
Har redan, mer än en gång... letat fram rätt telefonnummer och rätt adress... kollat upp... t.o.m slagit de första siffrorna i numret på min telefon, men sedan bara lagt på... inte vågat... bara inte kunnat...
Rädd att ta emot hjälpen... rädd att upptäckas... skam för känslan av hjälplöshet... oro för mediciner... skuld för orsaken...
Jag behöver vila... den friska luften... känslan av att åter vara mig själv... jag behöver tiden... att få och kunna skriva... och kanske ett visst mått av ensamhet...
Jag vill ta in ljuset och värmen igen... låta själen speglas i avbilden av mig själv... andas in känslan av berörande ord...
Kanske ska jag också sluta med min öppna självömkan... ingen, inte ens jag... blir ju bättre till mods av det... i längden... det är bara så svårt... att låta bli att tycka synd om sig själv ibland...
Just bara för att man själv... är sin egen allra största fiende...
Måste jobba vidare nu... det är kaos & katastrof även här på jobbet idag... f-n också... det är så typiskt...
//Tierra
Just nu flyr jag bara in i mitt arbete... och det är nog kanske tur att det för tillfället... verkar finnas precis hur mycket som helst att göra här på jobbet... timmarna räcker ändå inte till...
Jag jobbade drygt 52 timmar förra veckan... och det kan nog kanske bli minst lika mycket denna vecka...
Har redan, mer än en gång... letat fram rätt telefonnummer och rätt adress... kollat upp... t.o.m slagit de första siffrorna i numret på min telefon, men sedan bara lagt på... inte vågat... bara inte kunnat...
Rädd att ta emot hjälpen... rädd att upptäckas... skam för känslan av hjälplöshet... oro för mediciner... skuld för orsaken...
Jag behöver vila... den friska luften... känslan av att åter vara mig själv... jag behöver tiden... att få och kunna skriva... och kanske ett visst mått av ensamhet...
Jag vill ta in ljuset och värmen igen... låta själen speglas i avbilden av mig själv... andas in känslan av berörande ord...
Kanske ska jag också sluta med min öppna självömkan... ingen, inte ens jag... blir ju bättre till mods av det... i längden... det är bara så svårt... att låta bli att tycka synd om sig själv ibland...
Just bara för att man själv... är sin egen allra största fiende...
Måste jobba vidare nu... det är kaos & katastrof även här på jobbet idag... f-n också... det är så typiskt...
//Tierra
7 kommentarer:
Självömkan är inte någon stor del av dig, snarare minimal. Men nu behöver du ta hand om dig, få vara precis som du är - det är inte självömkan.
Och känner du behov av att fråga, undra så vet du att jag vet allt och lite till... stort som smått. Men försök ta hand om dig på det bästa sätt du kan just nu. Få inte dåligt samvete för att du inte orkar eller vågar göra något just precis nu. Det är svårt för vem som helst och ännu svårare när man befinner sig längst ner i det där svarta hålet. Så fortsätt ring och lägg på, helt plötsligt låter du signalerna gå fram...
All min värme
a.
isprinsessan talar klokt idet, att fortsätt ring du och lägg på, en dag kommer signalerna att gå fram...
Frustrerande för mig är möjligtvis att jag inte har en bakgrund och när du då skriver att det skulle vara du själv som är orsak till hur du mår så tänker jag: Det går ju inte! Det kanske det går men jag tror inte på det.
Ibland kan man bli tvungen att göra olika val och innan man funnit sig tillrätta igen så kan det kännas som att det var ens eget fel till de svårigheter man måste övervinna men det är inte det för valet var tvunget...
Kram på dig!!!
Snälla, var inte rädd! Resan är reda startad, eller hur? Har du något val?
Sök hjälpen nu, bara den som är frisk i själen ser när hon behöver hjälp så oroa dig inte för att vara sjuk!! Det här är tillfälligt och du är ju på väg att välja livet!
Tyvärr kan ingen annan göra allt det här åt en hur man vill stoppa huvudet i sanden men du kan få mycket stöd på vägen och speciellt stöd nu när det är som svårast.
De som kan hjälpa ser det här (som är första gången för dig) hela dagarna i olika varianter!
Att du just nu behöver stöd för att hantera den här livssituationen är helt naturligt, det vore däremot konstigt annars, om du vore proffs på det!
Nu ringer du, går dit och öppnar dig, ber om hjälpen!
Hoppas du kommer rätt i första försöket, hos någon riktigt bra människa som kan vägleda dig till någon som passar just dig! Kram
Det är ingen skam att be om hjälp, att be om hjälp är att vinna sig själv. Du kommer och få se ljuset och känna värme.
vänliga hälsningar fr Anita
Jo, jag tänkte på det...du kanske skulle ta och tala med t ex din närmaste chef eller någon annan du känner förtoende för på jobbet också?
Säga att du behöver jobbet som livlina just nu men att din prestation kanske inte är på topp. Känner på mig att du är en högpresterande man till vardags så de kommer nog att gilla läget, tror du inte?
Jag är övertygad om att du kommer att få stöd! /S
Jag var själv så rädd för att be om hjälp. Många gånger var jag på väg, men jag klarade det helt enkelt inte. Till slut orkade jag inte kämpa emot längre... och upptäckte att det var det bästa som hänt mig. Så ge inte upp, till slut går signalerna fram som Isprinsessan skrev. KRAM
Hej Tierra. Socrate här. Jag måste bara instämma i vad min goda vän Amonym skrev ovan. De som sysslar med terapi av olika slag är proffs och vana lyssnare. Inget är främmande för dem och att "tömma ur sig sina demoner" är vardagsmat för dem. Kan kännas lite svårt till en början men helskönt ganska snart - jag vet för jag har gjort det själv i samband med "40-årskrisen" för ngra år sedan med oerhörd glädje och livsgnista som resultat. (att jag satte situationstecken kring 40-årskrisen beror på att "inte händer det mej, inte"-känslan fanns och finns där fortfarande, men det handlar om att "ge sig och erkänna att det kan drabba även mej" . Avslutningsvis: RING NU!
Vill du maila mej så finns jag på knegoff@yahoo.se
Önskar dig det allra bästa! //vännen Socrate
Skicka en kommentar