Jag står ännu i gränslandet... med ena foten i kyla & mörker, på kanten till ett brant stup... den andra i gryningsljus och hopp...Helgen är över... och den har inte inneburit annat än tankarnas ensamma kamp mot själen & hjärtat... jag är fortfarande rädd och skakad... min ångest har ännu ett stadigt grepp om tillvaron...
Jag lyssnar på orden... som når mitt inre... vågar knappt tro att de är sanna... men känner ändå uppriktigheten i dem... är dock så rädd att de åter ska fly... men vill tro på möjlighetens ljusa låga...
Jag vill bara bort... bort från jobb och vardag... fly bort till en plats som känns trygg... en plats där jag för en stund... kan få känna den där känslan av... att jag är JAG... där mitt inre inte bara är fyllt av sorg och ångest...
Orden rinner ut i sanden... färre och färre tankar vågar sig ut... och jag sluter mitt skal... runt bara det som betyder mest av allt...
//Tierra
4 kommentarer:
Det var då för väl att du omvärderade ditt beslut om att stänga ner...massor av kramar!
Tänker massor på dig utan att behöva veta vad som hänt. Du är en oerhört unik man med känslor och mängder av empati. Kom ihåg det. Du är unik och det finns de som önskar att du fick vara skyddslös och trygg och lugn.
Kram
a.
Jag tänker jättemycket på dig det vet du. Jag finns här. Jag är också så glad att du har kvar bloggen. Ett andetag i taget nu. Det är okay att må dåligt i det här, glöm inte det. Allt kan bara bli bättre. Som sagt. jag finns här. Vi finns här. Hela tiden.
JAg har läst i kapp hos dig nu och jag är så glad för att du finns kvar. JAg är så ledsen över att du inte mår bra, att livet känns tungt. Vet precis hur det är fast av andra orsaker.
Orden räcker inte till, för de kan inte göra allt bra.
Kram
Skicka en kommentar