Kära dagbok...

Flera år... har det tagit mig att komma hit... och det är ändå nu bara början... de första små prövande stegen... och jag känner mig fram på okänd mark... sakta och försiktigt...

Jag har inte bråttom... kan inte ha bråttom... tid för tankar behövs... men visst känns det på något sätt bra att ordet sagts... även om det i sig inte innebär någon dramatisk ändring... ännu...

Det finns mycket annat som händer... i arbete, i vardagen... många hänsyn att ta... och allt kan inte förklaras... till och med jag förstår ibland inte allt... det är ibland som att gå omkring i dimma...

Ena minuten ser man inte handen framför sig... och nästa minut, så kan saker framstå som helt glasklara...

Allt måste lösas i tur och ordning... och allt är inte nattsvart... måste hitta sätten att se de positiva sakerna också... som att hitta ordens betydelse igen... och börja skriva...

För det finns verkligen så mycket att skriva om... tänkvärt, sorgligt, roligt eller spännande... intressant och lärorikt... kanske irriterande eller t.o.m. upprörande... allt går att skriva om... nästan...

Sakta tar jag mig upp på benen igen... och även om jag redan nu vet... att bakslaget kan komma igen... när som helst... så måste jag försöka att formulera orden som tydligen flera uppskattar...

Det här är ju bara... ännu en dag i mitt liv... och just nu... just nu så blundar jag inte längre...