Så var vi där igen då...Nere på mina bara knän... med huvudet begravt i händerna...
Så tomt... och innehållslöst... men saknad... och längtan...
Just nu spelar inget någon roll... vill bara sticka...
Kanske dock... ett nödvändigt ont... för livet... till ljus...
Foto: Tierra-on-the-mobilephone
3 kommentarer:
Tierra, jag har inte själv varit i din situation, men kan lätt tänka mig in i hur det känns och hur mår.
Känslan av tomhet, innehållslöshet, saknad och längtan..kommer i omgånger under en tid är jag rädd..tiden läker alla sår har man ju fått hört, men tiden är så varierande för olika individer..och tid får det ta, det är inget man bara kan skaka av sig som vatten på en gås.
Såret och smärtan som känns inom en är bra mycket värre än ett sår på en hand eller en arm, och det läker inte heller lika fort.
Men hade det gjort det så hade ju det man en gång hade inte varit värt något..eller hur.
Människan är en konstig konstruktion som svårt sargad och sårad, kan ta sig igenom mycket och ändå bli hel igen..bara om man låter kroppen läka i sin egen takt.
Varma hälsningar
Magnus
Ja, Magnus var klok i sin kommentar och det allra klokaste är nog det faktum att vi människor tror att vi kan befalla oss att må bra, befalla såren att läka, vi har inte tid att vänta på att det ska läka... Men det struntar sår i... Det tar sin tid ändå och ju fortare vi accepterar det, så kommer det att kännas bättre att gå igenom läkningsprocessen...
Stor kram på dig, vännen!!!
Jag hoppas den känslan snabbt försvinner för dig/kramar om
Skicka en kommentar