Mitt utanför det "nygamla" Riksdagshuset stod han... med långa rastaflätor sitt hår... och spelandes på sin vackra och glänsande saxofon... en vemodigt mörk melodi... kanske en blues...
Inte många av alla de som passerade verkade lägga märke till hans låt... som sakta ekade mellan valven... ödsligt och ensamt...
Jag satte mig ner en stund på trappan intill... tog några bilder... och njöt av musiken... dess toner som speglade själens innehåll...
Han gjorde en kort paus i spelandet... såg sig omkring, åt mitt håll, och jag kände hans blick genom de mörka solglasögonen... så log han... och fortsatt med sin lugna, lite klagande melodi... fortfarande utan att någon annan tycktes märka hans närvaro...
Jag reste mig upp... tiden hade för ett ögonblick stannat... och jag fortsatte min vandring nerför gatan... in i Gamla Stan... ner mot vattnet vid Slussen...
Musiken följde mig genom gränderna... och jag märkte inte att jag var omgiven av hundratals turister... i mitt huvud hördes bara den fina melankoliska melodin från den gyllene saxofonen... långt efter det att jag lämnat platsen där han stod...
Kanske är det just så livet är... och ska vara... fullt av intryck och upplevelser... som följer med en... vart än man är på väg... vart än man går... och som alltid finns kvar i själen & hjärtat...
Foto: Tierra
2 kommentarer:
Såna ögonblick kan stanna kvar länge, länge. Det är liksom magiskt och ändå så enkelt.
Hörde nästan tonerna hit...
TÄnk att det kändes som om jag var där med dig.
Skicka en kommentar