Någon som trodde... att denna kväll skulle kunna innebära lite vila och kanske sömn... nej, inte denna gång heller...Snart har gränsen mellan natt och dag suddats ut... jag vet knappt längre vad som är vad... klockan visar en sak... och kroppen säger något helt annat... över ett dygn nu...
Sitter på den hårda köksstolen igen... mitt ansikte lyser i skenet från bildskärmens yta... och luften i det trånga utrymmet gör det svårt att andas... behov av syre... behov av stillhet...
Omvärlden rubbas... stora saker händer... och jag kan bara sitta här och titta på... det oväntade väntar... och ingen visste på vad...
Utanför har hösten tagit ännu ett steg... kylan krupit intill... väntar och iakttar... beredd att ta för sig av dem som inte är beredda...
Någonstans utkämpas en strid... som kan ge vinnaren frihet och lycka... och jag hoppas verkligen det är ett slag med rättvisa och utan otillåtna medel... för ett krig, drabbar oftast oskyldiga mest...
Jag blundar en stund här i min ensamhet... skänker en tanke åt alla som tvingas strida... för rättigheten till ett liv... ett liv i frihet...
Varför tankarna svävar ut i dessa förvirrade rader är även för mig en gåta... kanske har jag en liten aning... kanske är det bara tröttheten som spelar upp en teater i min hjärna...
Konstigt nog var jag inte trött på jobbet idag.. snarare tvärtom... full fart framåt... med förnyade krafter under eftermiddagen... ett enda ord... kan fylla själen med förnyad kraft...
Ni ser att mina ord lindas in i obegripliga tankebanor... sådana som ni kanske inte ens orkar läsa... och ändå tror jag att en del förstår... mycket mer än jag själv gör alla gånger...
Jag vill be er om ursäkt... jag vill inte lasta någon av er med mina förvirrade formuleringar... mina obetydliga tankesnurror... jag vill bara att allt ska vara bra... förbli så...
Jag är trött... så enormt trött... på att inte få leva...
Nu drar jag vidare på min upptäcksfärd... många är de platser som jag kan besöka och kanske hittar jag det jag söker... för jag vet att det finns där ute... bara jag ger mig själv tiden... och tålamodet...
Undrar... är det någon som orkar läsa ända hit... är det någon som begriper ett enda dugg av dessa rader...
Men, i morgon... då är det en annan dag... en ny dag då jag hoppas få se solen och ljuset stiga upp över horisonten igen... att få känna värmen och att livet tar ett nytt steg framåt...
Går nog ut på altanen en stund nu... tittar på stjärnorna...
6 kommentarer:
Hej
Att inte kunna sova fast man är trött det är en plåga, och att vara trött fsat man har sovit är också en plåga...jag var i en sån situation i våras..ständigt trött.
Man får koncentrera sig på att ta en sak och en dag i taget, prioritera saker som är roligast/lättast för att sen orka att ta han om dom som känns svårast/jobbigast och få bort det/dom "problemen", det tog mig ett tag av vilja, vila och att sätta mig i första rummet, för att helt enkelt orka att "utplåna" jobbighetstankarna eller om du vill "gå in i väggen" som det väl var, jag har nog en bit kvar men än så länge känns OK, men det kan kanske var en liten grej, en grej som jag tycker är jobbig, som gör att jag hamnar i den situationen igen, om/när den dyker upp...har jag ingen aning om, därför tar jag inget för givet utan tar dagen som den kommer.
Ha en iaf en så bra dag du kan, Tierra
Jag läser och gråter...
Dina ord är poesi –
Resan i det gåtfulla livet, Tierra, den tillfogar oss alla, även oanade möjligheter... om vi bara tillåter oss att vara öppna för det.
Att ställa livets dörr på glänt, det kan också vara väldigt dramatiskt och smärtsamt. Att ge livet tillträde, det erfodras mycket mod och styrka till det.
Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att du en dag VÅGAR förverkliga dina drömmar.
Jag tror på dig och din inre förmögenhet. Du har redan visat på en enorm ödmjukhet – medvetenhet och du är uppskattad för att du är den du är, just för att du inte är en blek avbild någon annan.
Träd fram i ljuset och släpp lite vartefter på rädslan.
Många med mig står här och tar emot dig.
Kram från din vän, Camilla
Det du skriver är gripande...levande...och vackert!
Hoppas att du orkar med dagen som är! /malve
Visst läste jag klart, vännen! Jag håller med Camilla.
Livet är en förunderlig resa och på den resan så samlar man på sig en massa packning i kappsäcken, ibland måste man stanna upp och packa om i kappsäcken, man kan bli tvungen att packa ur lite och lämna efter sig på vägen för att få rum med nytt bagage...
När man gör dessa ompackningar, ipackningar och urpackningar så förändras helhetsbilden av bagaget, det formas och omformas hela tiden.
Ibland blir man inte av med bagage som man kommit at tycka är onödigt att ha, det suger sig fast i kappsäckens sömmar och griper tag i tyget, det vill inte bli utkastat riktigt ännu eller oxå så har man inte styrka ännu att slita loss det och kasta det i diket...
Då och då händer det att packningen blir snedfördelad och då kan det hända att man själv med kappsäck och allt tar en snedtur ner i diket och sen kravlar man sig upp och börjar packa om i kappsäcken igen...
Man vet sällan när, var eller hur bagaget blir för tungt eller felfördelat, man upptäcker det bara och då får man packa om, dumpa, ge plats och samla på nytt som passar in...
Ja, nu spånade jag säkert iväg men... Det var tankar som väcktes!!!
Kram på dig vännen!
o sova behöver man i alla fall!!!
Hej vännen!
Vet inte vad jag skall skriva?
Bara att jag förstår kanske...pssst...såg du polstjärnan?
:)
Dina ord skär in i mig. Många är vi som drömmer om natten, trots att vi är vakna. Jag förstår precis allt du skriver, men jag är nyfiken på varför du inte får leva?
Jag har nyss startat en Facebook-grupp, "Vaken", så om du har FB och har lust, så får du gärna gå med. Jag skulle vilja se dina texter och bilder där! :)
Önskar dig allt gott. /Marie
Skicka en kommentar