Klockan har åter passerat 9... jag har kvällspasset framför min egen bildskärm... och det är ännu flera timmar kvar... innan jag kanske kommer kunna komma till ro... tankarna snurrar och hjärnan arbetar på högsta högvarv... allt fortare...Hur & när ?... det är bara varför som är tydligt och klart...
De senaste dagarna har mest bara varit en enda längtan... om att komma bort... eller kanske... mer en stor längtan efter att äntligen få komma HEM...
Jag känner hur höstens analkande mörker redan fångat in mig... och kylan som kom in över landet i morse... gör att jag skakar av köld... jag letar efter värmen och någonstans där ute väntar den...
Vissa dagar, då tryter tålamodet... då vill jag att allt ska hända på en gång... men så minns jag... hänsyn, respekt och omtanke... man måste ibland skynda långsamt... och jag känner att min tilltro sakta växer igen... det ska gå...
Jag vet att stödet finns... jag känner det i ryggen... och ändå, så når ensamheten mig med full kraft... hjälplöshet skär genom varje liten nerv... och jag glömmer för en stund bort det starka stödet, fina vänskapen... som försöker... och försöker...
Långt bort... men ändå så otroligt nära... finns värmen och ljuset... jag torkar mina blöta kinder och ser... ljus som aldrig slocknar...
Jag försöker skriva ner alla mina ord... tömma ut allt det som nu känns jobbigt... och sakta, sakta... lossnar knuten i mitt bröst ännu en gång... jag känner hur rädslan, sorgen och ovissheten lämnar mina tankar...
Värmen hittar så tillbaka igen... jag känner hur tålamodet och viljan återvänder... det finns en väg... en liten och smal stig... fram till den breda, stora vägen... där framme lyser ljuset upp mina steg...
Kvar i mina tankar finns bara en liten sak som gör ont... att jag med mina ord kanske oroar... gör någon ledsen eller upprörd... men var inte det... det finns en förklaring till allt... och tids nog... blir svaret synligt...
Tankarna behöver också sin frihet... liksom jag behöver syre för att överleva... och skulle alla dessa blandade bokstäver tvingas stanna kvar... inlåsta bakom barriärer av vardagligheter... då brister det till slut... och ingen vet var det kan sluta...
Någonstans inom mig kommer lugnet... friden kan åter sänka sig och jag lovar mig själv att inte ge upp... jag ska klara detta...
Sov gott mina kära vänner... jag känner stödet & era tankar...
Bilden... den underbara bilden... har jag lånat på Nätet...
5 kommentarer:
Det känns som om jag fick se en del av ditt inre. Ett vackert inre.
Tack
Hur kan jag tycka om att läsa sådant jag aldrig själv skriver om?
Funderar...
Hej Tierra
När man nu är kanske i mitten av livet ingen som vet)har jag kommit på mig flera gånger att tänka tillbka på livet som har passerat, och tänkt på "vad kan jag ha gjort annorlunda", "har jag handlat rätt". Jag är mer känslig för saker/handlingar som jag för 20 år sen inte alls skulle reagerat på. Jag har börjat tänka mer på livet i stort, om man nu kan säga existentiella frågor istället.
Ibland/vissa gånger kan man sjunka in i grubblerier eller tankar om man så vill, som gör att om någon skulle säga/fråga något så ter sig den/dom personerna liksom långt bort i en annan värld samtidigt som dom står inte längre bort än en ½ meter.
Försöka tänka possitiva tankar, se possitiva saker, göra kul/bra saker som kan göra att om man nu skulle försätta sig i grubblerier kan leta upp dom att tänka på istället..kanske dom lägger sig över dom andra tankarna som är mindre bra.
Ha nu en så bra dag som är möjligt, med varma och possitiva hälsningar/Magnus
God morgon min vän =)
En ny dag med nya möjligheter =)
Ja , det är riktigt man skall skynda långsamt =)
Önskar dig en bra dag, lämnar en frukostbricka, kramar =)
Ja du vet...du kan..och du vill..
och du kommer...kram Anna-karin
Skicka en kommentar