Uppryckning...

Jo... jag satt här tidigt på jobbet i morse... redan strax efter klockan 6... och funderade lite... lät tankarna fara omkring...

Det har väl kanske varit lite väl mycket depp... här i min blogg på sistone... visserligen av förklarliga skäl... men jag tänkte nu att det kanske var dags för ett litet försök... till uppryckning...

Eller kanske rättare sagt... jag måste göra ett försök... att hitta min väg tillbaka till spåret... och behålla mitt fokus och tålamodet... för all kraft kommer behövas... både för ord och handling...

Jag ska ta en fridag... en dag för BARA mig... en dag att möta livet & ljuset... om än bara för just en dag... ge mig själv tid att KÄNNA att jag lever... i ord, handling och bilder...

Jag smiter helt enkelt iväg... skolkar från jobbet... glömmer allt vad datorer & sånt heter... ta min tillfälliga tillflykt ut i skog & mark...

Jag har ju varit där förr... och det ger både kroppen och själen lite nödvändigt andrum... upplevelser och njutning... frisk luft, kanske sol & värme... stillhet & tid för tankar...

Vad jag säger och menar är alltså... jag tar en kort paus... från jobb & blogg... i alla fall en dag... typ, i morgon fredag... och det kan ju vara bra att veta, så ni slipper komma förbi och kolla i morgon ;-)

Måste säga... TACK för stöd & kommentarer... tyvärr har jag inte alltid haft orden eller sinnesstämmningen att skriva tillbaka... men hoppas att jag ska kunna bli bättre på det...

Jag lovar återkomma... förhoppningsvis kan läget både kännas och se ljusare ut efter denna lilla paus... och jag vill redan nu passa på att, till er ALLA, säga...

Ha en riktigt trevlig & skön helg !

Bilden hämtad från filmen "Underbara älskade"... en film jag för övrigt bara måste se... så snart ett tillfälle ges...

Var minut, var sekund...

"Kör hemåt i trafiken
Stannar vid vägkanten
Tårarna rinner på kinderna"

"In genom ytterdörren
Äter upp min mat tyst
På TV-rutan flimmrar världen"

"Ut som vanligt med hunden
Upp till skogens stillhet
Kinderna är åter våta"

"Somnar till slut i natten
Borrar in ansiktet i kudden
Tyget fångar salta droppar"

"Snart kommer sömnen
Snart drömmer jag
Drömmer mig bort"

"Vaknar innan solen syns
Känner hoppet återvända
En ny dags friskhet"

Snabba steg...

Usch, vilken dag... med tanke på hur mycket jag sprungit omkring idag... så hade jag nog nästan kunnat ställa upp på Friidrotts-VM i Japan... antingen som sprinter... eller maratonlöpare...

Just nu sitter jag bara ner och försöker hämta krafter igen... sådana här dagar är inte kul... inte på något enda litet sätt... och senaste dygnens avsaknad av sömn har ju knappats gjort saken bättre...

Ska inte plåga er med mer om detta nu... det finns så mycket trist och tråkigt nog ändå... som händer och sker...

Hann upp en stund på taket nyss... och upptäckte att solen faktiskt värmer idag... men den lilla glädjestunden blev kort... tillbaka ner för trapporna och in på mötet igen... tappat räkningen på vilket i ordningen denna dag...

Ikväll har jag portförbjudit mig själv från datorn... ikväll ska jag leta rätt på en bok istället... krypa upp en en hörna på soffan och bara läsa... läsa så länge jag bara orkar...

Snart är augusti månad också slut... och det blir höst även i almanackan... inte bara utomhus... det var verkligen kallt ute både i natt och i morse... tror jag kunde se nattfrost på några ställen på min tidiga morgonpromenad...

Dessvärre hade jag inte med mig någon kamera just då... för precis när solen tittade fram... lyste de första gula löven på marken som om de vore av guld... gulröda och skimmrande av morgondaggen...

Klockan är snart halv 5... snart bara en timme kvar här på jobbet ungefär... jag har lagt ännu en 10-timmarsdag bakom mig...

Nu slipper ni mig till i morgon igen... Ha en trevlig kväll !

Jag är...

jag är marken
under dina skor

jag är dammet
och smutsen

ängar om våren

jag är upproret
där friheten bor

jag är syret
ni andas

jag är ljuset
ni drömmer

allt lever
i mig

---------------------------------------------
Delar ur "Ung Och Stolt" - Eva Dahlgren

Foto: Tierra

Envist vaken...

Någon som trodde... att denna kväll skulle kunna innebära lite vila och kanske sömn... nej, inte denna gång heller...

Snart har gränsen mellan natt och dag suddats ut... jag vet knappt längre vad som är vad... klockan visar en sak... och kroppen säger något helt annat... över ett dygn nu...

Sitter på den hårda köksstolen igen... mitt ansikte lyser i skenet från bildskärmens yta... och luften i det trånga utrymmet gör det svårt att andas... behov av syre... behov av stillhet...

Omvärlden rubbas... stora saker händer... och jag kan bara sitta här och titta på... det oväntade väntar... och ingen visste på vad...

Utanför har hösten tagit ännu ett steg... kylan krupit intill... väntar och iakttar... beredd att ta för sig av dem som inte är beredda...

Någonstans utkämpas en strid... som kan ge vinnaren frihet och lycka... och jag hoppas verkligen det är ett slag med rättvisa och utan otillåtna medel... för ett krig, drabbar oftast oskyldiga mest...

Jag blundar en stund här i min ensamhet... skänker en tanke åt alla som tvingas strida... för rättigheten till ett liv... ett liv i frihet...

Varför tankarna svävar ut i dessa förvirrade rader är även för mig en gåta... kanske har jag en liten aning... kanske är det bara tröttheten som spelar upp en teater i min hjärna...

Konstigt nog var jag inte trött på jobbet idag.. snarare tvärtom... full fart framåt... med förnyade krafter under eftermiddagen... ett enda ord... kan fylla själen med förnyad kraft...

Ni ser att mina ord lindas in i obegripliga tankebanor... sådana som ni kanske inte ens orkar läsa... och ändå tror jag att en del förstår... mycket mer än jag själv gör alla gånger...

Jag vill be er om ursäkt... jag vill inte lasta någon av er med mina förvirrade formuleringar... mina obetydliga tankesnurror... jag vill bara att allt ska vara bra... förbli så...

Jag är trött... så enormt trött... på att inte få leva...

Nu drar jag vidare på min upptäcksfärd... många är de platser som jag kan besöka och kanske hittar jag det jag söker... för jag vet att det finns där ute... bara jag ger mig själv tiden... och tålamodet...

Undrar... är det någon som orkar läsa ända hit... är det någon som begriper ett enda dugg av dessa rader...

Men, i morgon... då är det en annan dag... en ny dag då jag hoppas få se solen och ljuset stiga upp över horisonten igen... att få känna värmen och att livet tar ett nytt steg framåt...

Går nog ut på altanen en stund nu... tittar på stjärnorna...

Till gryningens ljus...

Det blev en lång och stillsam natt... och till trots så infann sig lugnet först när gryningen första stråk av ljus... färgade himlens sfär svagt rosaröd... och någon sömn blev det aldrig riktigt tal om...

För när datorskärmen slocknat, fläkten i min datorn upphört att snurra... och när tangentbordets långsamma knattrande avbrutits... då återupptog jag mitt läsande... och jag kunde INTE LÄGGA BOKEN ÅT SIDAN... inte förrän den var till ända... och sista ordet läst, tolkat och förstått...

Det blev en märklig resa i ord genom natten... som att få se med någon annans ögon... igenkännande bakåt i tiden... och på samma gång... mot nutidens kontakter... känslomässigt och berörande...

Under vissa delar känner jag hur mina kinder blir blöta... de starka beskrivningarna fyller mina tårkanaler till bristningsgränsen... men jag måste fortsätta... läsa till sista raden... för det är inte enbart obehagliga rader... det finns andra varmare och vackrare partier... som också når långt in i själen...

Tystnaden i natten var total... bara de tunga andetagen från husets djur... ett stilla susande.... och ibland, plötsliga små, små... tunna, tunna...pip... när hunden drömde i sin korg...

Steg upp innan den vanliga morgonens irriterande signal fick luften att vibrera... tysta, lätta steg mot dörren... dörren mot yttervärldens alla händelser... ovetande om vad denna dag har i sitt sköte....

Den kyliga höstens morgonluft slog emot mig... som en örfil... kall och utan pardon... och jag svepte in mig än mer i fleecetröjans värmande trådar... på min vanliga morgonrunda... i strålarna från solens nyvakna uppgång...

Bokens sista obehagliga stycken... klingade intensivt genom mitt huvud... och jag kände verkligen av... hur liten man faktiskt är som människa på jorden...

Samtidigt... hela människans otroliga inneboende styrka... som gör att det finns de som kan, vill och orkar återge sådana upprörande saker... som övergrepp mot barn...

Tack Thor-Björn... jag förstår nu ännu lite bättre betydelsen av den underbara platsen vid Hovs Hallar... jag är stolt... över att fått vara en av dem med möjligheten att läsa... en viktigt bok...

Nu ser jag fram emot nästa del i trilogin... vill veta mer om allt som hände sen... för det finns mer att ta del av... det vet jag...

Nu tar arbetsdagen vid... dags att förtjäna uppehälle och livet...

Färd mot natten...

Klockan har åter passerat 9... jag har kvällspasset framför min egen bildskärm... och det är ännu flera timmar kvar... innan jag kanske kommer kunna komma till ro... tankarna snurrar och hjärnan arbetar på högsta högvarv... allt fortare...

Hur & när ?... det är bara varför som är tydligt och klart...

De senaste dagarna har mest bara varit en enda längtan... om att komma bort... eller kanske... mer en stor längtan efter att äntligen få komma HEM...

Jag känner hur höstens analkande mörker redan fångat in mig... och kylan som kom in över landet i morse... gör att jag skakar av köld... jag letar efter värmen och någonstans där ute väntar den...

Vissa dagar, då tryter tålamodet... då vill jag att allt ska hända på en gång... men så minns jag... hänsyn, respekt och omtanke... man måste ibland skynda långsamt... och jag känner att min tilltro sakta växer igen... det ska gå...

Jag vet att stödet finns... jag känner det i ryggen... och ändå, så når ensamheten mig med full kraft... hjälplöshet skär genom varje liten nerv... och jag glömmer för en stund bort det starka stödet, fina vänskapen... som försöker... och försöker...

Långt bort... men ändå så otroligt nära... finns värmen och ljuset... jag torkar mina blöta kinder och ser... ljus som aldrig slocknar...

Jag försöker skriva ner alla mina ord... tömma ut allt det som nu känns jobbigt... och sakta, sakta... lossnar knuten i mitt bröst ännu en gång... jag känner hur rädslan, sorgen och ovissheten lämnar mina tankar...

Värmen hittar så tillbaka igen... jag känner hur tålamodet och viljan återvänder... det finns en väg... en liten och smal stig... fram till den breda, stora vägen... där framme lyser ljuset upp mina steg...

Kvar i mina tankar finns bara en liten sak som gör ont... att jag med mina ord kanske oroar... gör någon ledsen eller upprörd... men var inte det... det finns en förklaring till allt... och tids nog... blir svaret synligt...

Tankarna behöver också sin frihet... liksom jag behöver syre för att överleva... och skulle alla dessa blandade bokstäver tvingas stanna kvar... inlåsta bakom barriärer av vardagligheter... då brister det till slut... och ingen vet var det kan sluta...

Någonstans inom mig kommer lugnet... friden kan åter sänka sig och jag lovar mig själv att inte ge upp... jag ska klara detta...

Sov gott mina kära vänner... jag känner stödet & era tankar...

Bilden... den underbara bilden... har jag lånat på Nätet...

Bilder av något...

"Gammal är äldst"

"Sova på bädd av mossa"

"Stilla mot stranden"

"På stigens skugga"

"Sträcker grenarna mot skyn"

"Vägen att vandra ?"
----------------------------------------------------------

Bilderna blev väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig... men jag låter er ta del av dem i alla fall... blir bättre nästa gång... hoppas jag...

Foto: Tierra

Samma visa...

Jo... tandläkarstolen kommer förbli tom även denna gång... jag har avbokat tiden... ännu en gång... varje gång...

Jag fick en tid redan i våras... och jag bokade snabbt om den 6 månader framåt... i fredags damp kallelsen från Folktandvården ner i brevlådan igen...

Men jag vill inte... vågar inte... kallsvettig över hela kroppen bara av att tänka tanken... usch, det är så fruktansvärt vidrigt...

*kastar snabbt kallelsen i papperskorgen*

Bäst att jobba vidare... fast arbetslusten är i botten... också igen...

Kära dagbok...

Måndagsmorgon igen... och äntligen är helgen över... en för övrigt otroligt trist helg... då jag bara mest väntat ut tiden...

I lördags var det storhandla som gällde på förmiddagen... och på kvällen väntade en påtvingad kräftskiva... under vilken jag till stor del tillbringade sittande ensam i ett hörn för att slippa umgås med folk jag varken kände eller hade någon större lust att prata med...

Efter ca. 5 timmar lyckades jag, till slut, ursäkta mig och vi kunde åk hem i mörkret med bilen för att gå ut med hunden... och sedan äntligen få sova...

De små mellanrum som dök upp under helgen... har jag tillbringat med att läsa... och jag har nu inte särskilt många sidor kvar av boken... en bok som verkligen fångat mitt läsande, kanske mycket för att den på något sätt fått en väldigt speciell betydelse... och det är mycket sällan jag läser ut en bok under så kort tid... om jag ens läser ut den alls...

Gårdagen, söndag... gjorde jag ett försök att komma ut i skog och mark lite grann... det lyckdes väl ganska bra... och även om det ställe vi åkte till, ett naturreservat ute på Mälaröarna, kanske inte tillhör de allra mest fina ställena... så lyckades vi avverka drygt 6 km på en vandringsled i alla fall...

Hunden fick en välbehövlig promenad och jag fick en chans att testa kameran lite... tyvärr blev inte bilderna vad jag själv hade förväntat mig, men jag ska kolla lite mer på dem när tiden finns... kanske var jag inte på humör för det heller...

Idag är det flera möten inbokade... och jag är måttligt road... men, men... jag sitter nog ändå hellre här på jobbet... och jag hoppas att dagen kan ge mig lite kraft tillbaka... lite ljus i mörkret... eller så...

Skriva & läsa...

Nåja... åter till allvaret... igen... inget mer bus idag ;-)

Jag får nog erkänna... att det var med mycket blandade känslor som jag i natt kröp ner i sängen och började att läsa en ny bok... inte för att jag, det minsta, tror att den ska vara dålig...

Nej, mer för att jag är rädd... rädd för hur jag kommer känna när jag läser den... och boken i fråga är givetvis "Ängeln vid Hovs Hallar" av Thor-Björn Bergman (länk)...

Det är kanske för att jag tidigare aldrig någonsin behövt, och kanske till och med undvikit, att konfrontera mig med... ett sånt ämne som boken beskriver... som gör att rädslan dyker upp...

Jag läste väl inte så väldigt långt i natt... tröttheten kom krypande redan efter 30 sidor... men bara dessa första delar väckte tankar och jag kände verkligen att det T-B skrev... påminner så mycket om de funderingar jag haft ibland...

Jag kände också igen stämmningarna från slutet av 80-talet... där boken tar sin början... och i samma veva som T-B, enligt boken, var en framgångsrik entreprenör... så startade jag & en kollega också ett dataföretag här i Stockholm... så jag känner verkligen igen mycket av det som beskrivs... om en tid då status betydde ALLT...

Jag ska skynda mig att läsa klart boken... men tror redan nu att den kommer ge mig nya insikter... och jag vet att det finns många fler... liknade historier, som aldrig någonsin kommer att berättas så öppet och ärligt som i denna bok...

T-B skriver själv, i inledningen av boken, att han inte alls är någon författare... och det är sant, det finns de som är det och som kanske skriver bättre... MEN, det gör inget... av det jag läst hittills... så går det utmärkt att följa handlingen och att tolka språket och texten...

Dessutom... jag är inte någon litteraturkritiker precis... så jag är nog knappast rätt person att bedömma sånt heller... gillar jag sånt jag läser... så fortsätter jag att läsa...

Jag tror inte jag kommer ha några som helst problem att förstå vad T-B vill säga... och även om jag, som sagt, kan känna en viss rädsla och osäkerhet över hur mina egna känslor kommer påverkas... så vill jag för allt i världen INTE undvika att läsa denna bok...

Jag lär få anledning att återkomma när jag läst klart...

Ha en trevlig helg !

Chockbild !!

*skrattar* Det trodde ni aldrig ni skulle få se va ?

Hade inte så mycket annat att skriva om just nu... så då fick det bli "bara" ett litet foto... och "En bild säger mer än 1000 ord"...

Ha en bra dag !

Foto: Kollega här på jobbet

Resedrömmar...

Åter har kvällsmörkret lagt sig... och jag tagit min tillflykt in under trappan... till min lilla hörna... och den är verkligen liten & trång... dessutom, det är väldigt varmt här inne...

Jag läste idag hos Manka.se att hans dagliga fråga handlade om att resa... DET skulle jag verkligen vilja göra... RESA... långt bort...

Att bara packa ner det allra nödvändigaste i en ryggsäck... och dra iväg... långt bort och länge... gärna någon lite mer strapatsrik resa... som t.ex. en av de där man kan åka till Afrika med buss...

Tror de kallas "Rosa Bussarna" (länk)... i alla fall såg jag en sådan i stan helt nyligen... även om just den mer såg ut som någon slags följebil... som de har när de färdas genom någon otillgänglig plats i t.ex. öknen... eller uppe i bergen...

Jag har suttit och funderat en lång stund nu... och det är skönt att kunna drömma sig bort för en stund... från vardagen och alla dess bekymmer... att fritt få fantisera om att följa med genom Afrika... eller varför inte, bort till Indien & Nepal...

Enda haken... varför gjorde man inte det när man var yngre... tog chansen att sticka ut och SE världen... nu är tiden knapp och det är så mycket annat som livet har i beredskap... att det inte är lika lätt längre... att bara dra iväg... på ett äventyr...

Men kanske kommer det även en dag här... ett tillfälle att göra även detta... när sånt som håller en låst i vardagen... inte heller, längre är som förut... bäst att låta den drömmen finnas kvar i bakhuvudet...

Åhhhhh... tänk så mycket man skulle kunna få se och UPPLEVA... få än fler insikter och nya erfarenheter... möten med människor man aldrig annars skulle fått se eller träffa... än möjligen via TV:n...

Får nog erkänna att jag är grymt avundsjuk... på alla dem som haft möjligheten att besöka andra kontinenter... själv har jag (hittills) bara besökt ett fåtal länder i Europa... och det finns ju så mycket MER... att se på vårt jordklot...

En dag... ja, då måste denna dröm gå i uppfyllelse... i nuläget är den nog mest bara en omöjlighet... av flera olika skäl...

Nu känner jag att gårdagens alltför sena sittande här vi datorn (sov bara 2 timmar) börjar ge vissa tröttthetssymtom... så, för att inte flumma ut för mycket även kväll... så är det nog strax dags... att krypa till kojs... och få lite "skönhetssömn" ;-)

Till er som är uppe ett tag till... Ha en fortsatt bra kväll... och till er andra som också tänkt försöka sova lite grann... God Natt !

Foto: Tierra

På pricken...

"Hösten och våren... ger mig alltid känslan av att vara mitt i mellan, i väntan på att snart ska allt förändras och börja om på nytt..."

Orden är inte mina egna... men så underbart "mitt i prick"... exakt så skulle jag kunna beskriva det jag känner...och så ofta känt...

Jag tog mig friheten att "låna" dessa underbara ord hos en av mina medbloggare denna torsdag... en medbloggare som nog mer än många fått erfara hur hårt livet kan vara... och jag hoppas inte hon tar illa upp...

Jag vet också att hon inte vill bli särbehandlad... på grund av sin sjukdom... men jag har svårt för att inte, på något sätt, beundra människor som går igenom svåra saker i sitt liv... och som gör det med styrka & vilja...

Jag skänker ALLA... som just nu går igenom jobbiga och krävande saker i sina liv en extra tanke... och jag låter bilden ovanför vara ett litet TACK för att vi är många, som via bloggarna, som får ta del av dessa erfarenheter och livsöden...

Ha en fin torsdag... hoppas en något trött undertecknad...

Foto: Tierra

Vet inte varför...

Jag kan inte riktig förmå mig att skriva något vettig denna kväll... inget annat än att jag känner mig väldigt ensam... känner saknad och längtan... efter något ANNAT...

Ibland... kommer sådana här jobbiga tankar bara över mig... jag vet verkligen inte varför... och det är just inte heller bara tankar... utan en också stark känsla... av att vara utanför...

Trots att jag ju är omgiven av folk, mest hela dagarna... och oftast också på fritiden... och hemma... så kan jag ibland känna mig så väldigt ensam... som nu, i denna stund...

Jag har i ärlighetens namn... nog inte så många riktiga vänner... det är mer som flyktiga bekantskaper... folk jag inte har något som helt problem att umgås med, att prata och skratta med... men i övrig... ingen direkt vänskap... såsom man kanske skulle tro...

Jag har ingen killkompis... en som jag kan prata med i förtroende... någon som förstår min situation... som stöttar mig i mina tankar och beslut... har nog aldrig haft det...

Kanske har jag låtit fasaden krympa... närmare mig själv... så att fler och fler står utanför... och därför är helt omedvetna om vad som händer där innanför...

Vill absolut inte att detta ska bli en text som får er tro att jag givit upp... Nejdå, inte alls ! Det finns tecken... jag har tålamodet... och någonstans kommer jag hitta allt det jag saknar just i detta nu...

Det är bara jobbigt just nu... och jag vet att det finns de som bryr sig... som alltid kommer finnas där...

Jag vet också... att det är väldigt olikt mig... att skriva fullt så här personligt... men jag behöver nog även få ventilera sånt här... och eftersom jag det senaste året kanske varit mycket mer öppen än tidigare... så är det kanske också bara den naturliga vägen att gå...

Vet att en del av dem som läser detta kanske blir oroliga... MEN, var inte det... utan det här lilla andningshålet som min blogg är... skulle det varit ännu värre...

Det finns saker som kommer klarna... med tiden... och om man bara har just det där tålamodet... ja, då finns chansen att det blir bra till slut... då kommer även jag att kunna visa mer... av mig och den jag verkligen är...

För att må bra... är det viktigt med egen tid... men det behöver inte innebära ensamhet... ensamhet är bra... om man valt den själv...

Nu är det nog säkert flera av er som slutade läsa för... flera stycken sedan... men jag säger det igen... jag skriver för att få UT det som behöver komma ut... och ibland låter det säkert värre... än vad det är... och detta är sagt utan att för den skull förringa det jag faktiskt känner i denna stund...

Jag får avsluta detta inlägg... med ett citat från en film... "Jag har en plan..." och snart kanske saker & ting kommer fram... i ett helt annat LJUS... än vad det verkar just nu...

Som vanligt när jag skriver så här "personligt"... så tvekar jag inför att trycka på publiceringsknappen... men, eftersom ni nog just nu läser detta sista stycke... så tryckte jag nog till slut på knappen...

Dessutom... är jag nog också lite nyfiken på era kommentarer...

Nu säger jag bara... God Natt !

Bara hos mig... eller...

Det är inte särskilt ofta jag har problem... med min blogg... här på Blogger.com... men nu... under eftermiddagen har det varit helt hopplöst... har inte lyckats komma in på någon enda av de bloggar som finns där...

Är det BARA mig det djävlats för... eller... *suck*

Åker från jobbet nu... får se om jag inte tittar in lite senare... som kompensation för allt strul... *typiskt, köer utanför*


*EDIT 23/8*

Svaret kom senare... på Blogger status... och förklarade allt...

En stor kopp kaffe...

Så sitter jag då här igen på min stol... på ett än så länge nästan helt tomt kontor... datorerna påslagna (ja, jag har 2 stycken just för tillfället)...

Och det är alldeles stilla... bara ett svagt brus från motorvägen strax utanför fönstret... det hörs att morgonrusningen ökar... och snart är uppe på fullt varv...

En doft av kaffe sprider sig genom kontorslandskapet... kanske mest beroende på att jag har en stor kopp, rykade färskt, kaffe framför mig på skrivbordet... och det lär inte vara dagen sista precis...

Måste säga att det är skönt att vara här tidigt... man får sitta för sig själv en stund... samla sina tankar och fundera... innan allt annat vardagligt pockar på uppmärksamhet...

Jag har nog alltid... så länge jag har haft ett arbete... varit tidig på jobbet... hatar att komma i sista minuten, med andan i halsen och svettig rusa in på kontoret till min sittplats...

Kanske är det därför jag sällan eller aldrig, på vardagar... äter någon frukost på morgonen... jag behöver stillhet, ensamhet... lugn & ro... och det får jag bäst på jobbet... dessa tidiga morgnar...

Jag har, som vanligt, passat på att läsa era kommentarer som ni skrivit... sedan jag var tvungen att stänga av datorn igår... och jag blir verkligen berörd av era ord... TACK !

Det är en balansgång att skriva ibland... ni som bloggar vet precis vad jag menar... det går inte att beskriva eller förklara precis allt... men jag måste samtidigt få säga... att det är vansinnigt intressant hur mycket som det trots allt går att läsa ut från texter ibland...

Nu börjar det dyka upp lite folk omkring mig... sakta dyker den ena efter den andra upp... och intar sina platser i kontorslandskapet...

Det är väl dags att runda av, kanske var detta inte det mest kreativa inlägget... men jag ville bara försöka beskriva den känslan som varje tidig morgon här innebär... för mig...

Ha en fin onsdag !

Bilden på tuppen... jo, den hämtade jag denna gång på Nätet...

Mot köket...

Eftermiddagen lider mot sitt slut... det har varit på en hel del möten idag... och inte blir det lugnare i kväll heller... ett mindre planeringsmöte med scouterna kl. 18... och sedan kårstyrelsemöte från 19-21...

Helst ska jag försöka hinna hem och äta också... det har liksom inte funnits tid för mat under dagen idag... men, med mitt yrke så är det ju inte någon ovanlighet precis...

Just nu suger det rejält i magen, nästan svider... och det vet jag ju, med min bakgrund... DET är inte bra... heller...

Kanske ska jag smita lite tidigare... och ställa mig själv vid spisen, vilket inte är helt ovanligt faktiskt... kanske dags för någon av mina små "berömda" maträtter... *skrattar*

Och jag är faktiskt ganska bra på att laga mat... så det så !

Ha en bra kväll !

Foto: Tierra-on-the-mobilephone

Kära dagbok...

Tisdag igen... och semestern känns nu verkligen avlägsen... jag har återigen sovit dåligt i natt och värken i mina leder är tillbaka igen... kanske lite mer än förut dessutom...

Kanske beror det bara på flytten igår... kanske har värken förvärrats lite till... eftersom den dyker upp på lite nya ställen... även i andra armen känns det mer än tidigare... och jag tror att jag också haft känningar i en fotled...

Måste nog försöka justera arbetsställningen lite också... minsta lilla förändring där gör väl sitt till misstänker jag... och JAG VET... jag borde verkligen göra ett besök hos en läkare... *skäms*

Sinnesstämningen var ju inte precis på topp i morse... men, som man brukar säga... "Ett brev betyder så mycket"... och det var precis just det, ett mail, som för en liten stund sedan, gjorde att den här dagen genast kändes mycket bättre...

Jag vet att jag inte borde "gnälla" speciellt mycket... det finns de som går igenom så mycket mer och jobbigare saker... och ibland önskar man... att man verkligen kunde hjälpa andra MER... än vad man kanske gör...

Det är kanske också den annalkande hösten som spelar in igen... som vanligt skulle jag nog vilja säga... hur mycket jag än försöker se postivt framåt... och det FINNS verkligen ljuspunkter... så är det ändå något, lång där inne i hjärnbarken, som börjar titta fram nu... sakta men säkert...

Det är en bekant känsla numera... och jag har lärt mig att det är så, varje höst... skillnaden nu... är kanske att det också ger tydligare symtom av andra slag... som det här med värken...

Men, jag ska kämpa på... stå emot när det är som jobbigast... för det kommer andra dagar... andra tider... och någonstans kommer kommer ju faktiskt ljuset och värmen tillbaka...

Att skriva är ibland svårt... orden fastnar... men även här får man vara tålmodig... vänta ut tillfället och möjligheten... har man den inneboende förmågan att skriva så kommer den aldrig försvinna... möjligen ta en kortare eller längre paus...

Skrivandet påverkas av så mycket... ibland flyter bokstäver och ord ur ens inre som en stor och kraftig flod... nästan helt omöjlig att stoppa... och ibland så är det helt enkelt bara stopp...

MEN har bokstäverna väl börjat att sippra ut igen... ja, då kommer orden & meningarna snart också... jag vet, för jag har varit där... på bägge sidor av fördämningen...

Det finns en risk också... att skriva för mycket... så man inte ens själv orkar läsa... då det blir som en mental översvämmning... och kanske ofta också obegripligt... vilket den här något för långa texten snart blir... så det är nog dags att stänga dammluckan lite...

Ska söka mig ut i luften lite... ta tillvara den sol som lyser starkt här utanför fönstret... ljuset & syret i min närhet... och ladda batterierna för ännu en dag... i filmjölkens förlovade land...

Själens toner...

Mitt utanför det "nygamla" Riksdagshuset stod han... med långa rastaflätor sitt hår... och spelandes på sin vackra och glänsande saxofon... en vemodigt mörk melodi... kanske en blues...

Inte många av alla de som passerade verkade lägga märke till hans låt... som sakta ekade mellan valven... ödsligt och ensamt...

Jag satte mig ner en stund på trappan intill... tog några bilder... och njöt av musiken... dess toner som speglade själens innehåll...

Han gjorde en kort paus i spelandet... såg sig omkring, åt mitt håll, och jag kände hans blick genom de mörka solglasögonen... så log han... och fortsatt med sin lugna, lite klagande melodi... fortfarande utan att någon annan tycktes märka hans närvaro...

Jag reste mig upp... tiden hade för ett ögonblick stannat... och jag fortsatte min vandring nerför gatan... in i Gamla Stan... ner mot vattnet vid Slussen...

Musiken följde mig genom gränderna... och jag märkte inte att jag var omgiven av hundratals turister... i mitt huvud hördes bara den fina melankoliska melodin från den gyllene saxofonen... långt efter det att jag lämnat platsen där han stod...

Kanske är det just så livet är... och ska vara... fullt av intryck och upplevelser... som följer med en... vart än man är på väg... vart än man går... och som alltid finns kvar i själen & hjärtat...

Foto: Tierra

Funktionstest...

Änligen är alla sladdar på plats... kontorsstolen inställd... och datorn påslagen och inloggad... och eftersom detta syns i min blogg... så har vår lilla flytt uppenbarligen gått bra även denna gång...

Nu är det bara att sätta fart... för mina arbetsuppgifter minskade ju knappast för att vi skulle flytta... jag återkommer när det lugnat ner sig lite igen...

Foto: Tierra

Liten flytt...

Tidig måndagsmorgon och jag är på jobbet i lite extra god tid... vi ska byta skrivbord och placering här på kontoret... IGEN !

Självklart lite frustrerande med alla dessa ständiga omflyttningar... men det är som det är... en konsults vardag kan man säga...

Tyvärr innebär det lite avbrott i internetuppkopplingen och jag lär återkomma först lite senare.. när alla prylar är på plats... loggar nu ut och går en sväng förbi kaffemaskinen och tar lite kaffe... innan det är dags att kavla upp ärmarna och sätta igång med flytten...

Ha en fin måndag så länge !