Acceptans...

En väg framåt har öppnats... den enda vägen... genom insikter... en slutlig acceptans... det bästa för båda...

Kanske äntligen kunna lägga det känslomässiga åt sidan... om en bara för en stund... parter som samlas runt bordet... för att lösa det praktiska... det bästa för båda...

Och... för första gången på över 25 år... så har jag idag ansökt om en lägenhet... ett litet, litet frö... till något nytt...

Kanske... kanske har resan nu nått den näst sista etappen... och kanske... kan det bli ett avslut... det bästa för båda...

//Tierra

Helvetes dygn...

Vedervärdig, så fruktansvärt vidrigt... varken mer eller mindre... nu handlar det "bara" om överlevnad... om ens det...

//Tierra

Är det slut nu...

Det var nog aldrig meningen... att jag skulle nå fram i ljuset och värmen... ödet bara visade mig några korta ögonblick... av allt som kan finnas på andra sidan...

Dörren har slagits igen... mycket tack vare min egen svaghet och oförmåga... kanske är det för gott och slutet är nått, jag vet faktiskt inte längre... vet bara att jag de senaste dagarna fullständig har tappat tron och hoppet...

Jag är i stort behov av hjälp... och när detta skrivs har jag precis kommit hem från psykakuten... Stort TACK till K... för att du fick mig dit till slut... fysiskt puttade mig dit...

Jag har dock kanske redan givit upp... insett att det kanske aldrig kan bli såsom jag drömde om... det finns ingen väg för mig... men nu får jag ändå viss hjälp att hitta upp ur diket...

Kanske kan också medicinen jag fick hjälpa till... Propavan ska i alla fall kunna ge mig lite av sömnen tillbaka... och annan medicin lär jag väl få när remissen kommit fram till vårdcentralen...

Snälla... tyck inte synd om mig, visa inte några sympatier... tänk nu inte mer på mig... utan ta istället hand om er själva, lev livet ni som kan... jag är trots allt tacksam för allt det som varit... och ALLT det NI har givit mig... i ord och omtanke...

Jag kommer på något sätt överleva... men mitt liv här i bloggen... är nog från och med nu stängt... bakom tunga dörrar och hänglås...

Bloggen får ligga kvar här ett tag till... mest för att jag själv ofta ser tillbaka... på tiden som gått... och kanske också för att jag så många gånger förut... sagt att jag ska sluta skriva... och vem vet... en dag kanske det finns något att skriva om igen...

Mitt sista ord är... och måste bli... FÖRLÅT !

//Tierra

Vård-helvete...

Allting går i ultrarapid... jag går från datorn... till ett möte... minns inte ens vad som sagts 10 minuter senare... går sakta ner för alla trapporna och ut på framsidan av huset för en rökpaus... och så tillbaka igen, sakta... för sakta...

Omvärlden rör sig lika snappt som vanlig... men jag står vid sidan om och tittar på... nästan känner vinddraget... av tidens rörelse som drar förbi och bort...

Nästa möte... och nästa... óch ljuset utanför sänker sig redan innan jag hunnit reagera... minns inte längre vad jag gjorde under hela förmiddagen... det är bara borta...

Någon sa "Stanna karusellen, jag vill kliva av"... jag tror inte ens att jag hann säga det... jag ramlade nog av redan innan den började snurra... och jag kan nu bara se på hur alla andra åker med...

Likväl blir jag illamående, kallsvettig av tankarna... känslan av att det ändå bara går runt, runt...

Dessutom... när jag nu FAKTISKT försöker att ringa den där djävla vårdcentralen... så svarar de inte ens... man ska bara mata in sitt telefonnummer och bli uppringd... när det passar dem... så det får nog bli psykakuten i alla fall... förr eller senare...

Att det aldrig, aldrig kan få vara bra någon JÄVLA GÅNG !!!!!!

//Tierra

Kylig morgonstund...

Jo, jag tog mig ur sängen denna morgon också... tog min sedvanliga promenad med hunden... kallt, så förtvivlat kallt ute... och jag gick stilla, tyst och sakta gångvägen fram... medans det ännu var mörkt ute... och jag drog dunjackan tätt runt kroppen...

Ännu ingen direkt snö... bara en gnistrande frostighet på gräs och grenar... ingen snö som kan återspegla ljus...

Sen... efter den kyliga promenaden... står jag länge under de varma strålarna från duschen... försöker väcka kroppen till liv... och vattnet som rinner ner över mina allt svagare armar blandas... med de salta rännilarna från ögonvrån...

Jag tar mig till jobbet också... inte längre för att jag vill... bara för att jag måste... och redan när jag precis satt mig ner... på stolen framför datorn... vill jag helst gå igen...

Ska fortsätta försöka hitta hjälp idag... måste hitta lämplig plats och tid... även om vårdguiden... visade på väntetider över 3 veckor... så måste jag för min egen skull...

Jag skriver inte för att oroa... inte heller för att skrämma eller för sympati... vill inte belasta eller ge känslor av skuld... jag skriver för MIG själv... och inget annat... så länge det nu går...

//Tierra

Tröttast...

Trött... jag är så fruktansvärt trött... varenda liten cell i kroppen är slut... och meningen med att leva... lusten att uppleva avtar...

Inget blir eller är som det ska... verkligheten allt längre bort... och mer främmande... minnet sviker och allt blir mest en grå sörja av fragment... som snurrar på högsta fart i skallen...

Jag får allt svårade att se varför jag ens ska gå upp ur sängen... jag "missköter" mina arbetsuppgifter... i alla fall enligt vissa... och jag klarar inte av den minsta lilla motgång längre...

Jag vill nog helst bara bort från nästan allting... inte synas, gömma mig... verkligheten har inget för mig att ge eller ens ta emot... inget spelar längre någon roll...

Allt tröttare... allt svagare... har inget mer att ge... jag vill bara få somna... någonstans... varm, trygg... utan ångest och rädsla...

Jag går nog från jobbet strax... klara inte av att sitta still... och med glasartad blick... bara glo på bildskärmens flimmer...

//Tierra

Foto: Tierra

Endast tårarna kvar...

"Inget annat kvar... absolut inget annat... än tårarna på mina kinder... och de salta dropparna i ögonvrån...

Allt bara rinner ut... tårar, kraft och tid... och inget jag gör kan ändra detta faktum...

Det är så oändligt kallt... all värme är ett minne blott... och jag rensar mitt inre på bokstäver och ord...

Endast tårarna... är kvar... när jag trött letar efter ljus..."

//Tierra

Bilden har jag lånat på Nätet

Om jag gör så här...

Tänker... om jag bara låter bli... att ens försöka somna i natt... så kanske jag slipper en upprepning av gårdagen... slipper vakna med odjuret... som slår klorna i bröstet... som flinar nedlåtande åt min oförmåga... slipper känna smärtan...

Nej, det är väl inte så troligt... men jag sitter i alla fall här i min säng... klarvaken... med den bärbara datorn i knät... och hör hur både djur och människor sover i huset...

Varför är man inte trött... vill och kan somna... när hela kroppen är fullständigt utmattad... varför är man då till synes mycket piggare än någonsin ?

Kan skrivandet fylla samma funktion som att räkna får ? Nej, det verkar inte heller särskilt troligt... för alla tankar nu... tycks klarare och tydligare... än på dagen... vilket självklart inte är sant...

Dessa vakna timmar kommer förstås att straffa sig... på något vis kommer det att ge effekter och symptom... men, som någon av ungarna skulle sagt "spela roll"...

Det går väl "sådär"... med att följa min lilla "önskelista" jag skrev häromdagen... eller kanske inte alls... om bara ett par, tre timmar kommer ännu en gryning... en ny dag med nya försök...

Ska i alla fall inte skriva mer här i natt... jag ska se om det finns något att kolla på TV:n... Tack gode gud för att många kanaler sänder dygnet runt numera... och skulle det vara för trist... så får jag väl antingen läsa något... eller starta upp datorn igen...

Kram på er allihop !

//Tierra

Bara tom...

Några timmar med näsan över vattenytan... och sen vaknar jag mitt i natten... kallsvettig, med ett vidrigt tryck över bröstet, ont i huvud och mage... vrider mig sömnlöst fram tills väckarklockan ringer...

Bara de allra svartaste och de mest självdestruktiva tankarna fyller insidan av skallen... hela min kropp... jag begriper inte... kan det aldrig någon gång få vara bra... en stund... bara en liten stund...

Förnuftsmässigt vet jag vad jag måste göra... för det finns inget annat sätt... och jag ska försöka... att ta mig dit...

Dessutom... jag är så j-la trött på att bara fylla min blogg med sånt här... jämmer och elände nästan hela tiden... t.o.m. jag själv börjar undra över om det finns någon mening i det... förlåt...

//Tierra

Bara T...

Tankfulla timmar
Tårar trillar tidvis
Tomhet tynger tanken
Texter trilskas
Torkar tårar tidvis

Tidens tand tär
Tålamodet tryter
Tafatt tappar taget
Trasig trygghet
Tårar trillar tidvis

Typiskt Tierra...

---------------
Foto: Tierra-on-the-mobilephone

Ännu trasig...

Det är ännu mörkt ute... när jag sitter och letar bokstäver till dessa rader... mörkt, blött och kallt... gatlyktorna blänker i vattenpölarna på den stora och helt öde parkeringen... utanför ett av stadens alla köpcenter... ett av alla dessa som byggs om och byggs ut...

Stora, tunga och knallgula arbetsmaskiner rör sig sakta fram och tillbaka en bit bort... arbetet med att bygga pågår för fullt i den tidiga morgontimmen... bygger för framtiden...

Jag fryser... trots att bilen nu är uppvärmd... fryser och känner ännu av den trasiga insidan... det värker och mina stela fingrar sluter sig krampaktigt runt bläckpennan när den bildar orden på pappret...

Det här är min tid... bara en liten promille av egen tid... då tankar, funderingar och kanske till och med slutsatser... kan få utrymme att formas... även om den sargade insidan gör allt för att sänka mig...

Jag vill bli hel... jag ska bli hel igen... måste bli hel igen...

Att få en mening med och i livet... är inte precis den enklaste av uppgifter... och nu när trasigheten råder är det än svårare... att kunns SE meningen med någonting...

Men... jag har min lilla lista... kanske bara en ÖNSKELISTA... kanske bara filosofiska tankerader... som låter bättre än de är... MEN, jag ska försöka... verkligen försöka...

Klockan går... tid att återgå till arbetsdagen... dags att köra den sista biten till min arbetsplats... att åter hålla upp fasaden för alla dem som inget vet eller förstår...

Jag får fortsätta skriva senare...

//Tierra

Små steg - starka känslor...

Den förra listan är kastad... ihopknycklad, sönderriven och förvisad till papperskorgen... nu gör jag en ny... ett nytt försök att dela upp resan i delmål... personliga och känslomässiga...

Börjar inifrån denna gång... sånt som jag måste klara i mig själv, sånt som gör ont... allt för att hitta styrkan... och ta mig till nästa delmål... nästa nivå... i min takt, för MIN skull...

• Börja äta igen... oftare och mer... utan ångest...
• Söka hjälp... stöd från dem som kan sånt här...
• Ge mig själv vila... genom att sova mer...
• Stärka tron på mig själv... på vem jag är, vad jag kan ge...
• Bryta isoleringen... visa mitt riktiga jag...
• Återfå en positiv livssyn... se att ljuset finns...
• Våga mer... inte låta rädslan styra...
• Se möjligheterna... inte bara hindren...
  

Nästa nivå är den andra listan... den med alla praktiska punkter... den som jag bara kan nå själv... när punkterna ovan är påbörjade eller klara...

När jag nu ser listan nerskriven... så ser allt så enkelt ut... MEN jag vet... att det INTE är punkter... som jag med lätthet kommer klara av... det kommer göra ONT... det kommer att TA EMOT... och jag kommer säkert ramla ner ett steg ibland...

Kan dock konstatera... att jag i alla fall fick i mig lite mat till lunch idag... men det är jobbigt... och det känns...

//Tierra

Aldrig någonsin...

har jag längtat mer... efter en... riktig, varm och öm kram... som just nu... bara en endaste en... i verkligheten...

Att för en kort liten stund... få vila huvudet mot någons axel... och bara släppa ut de instängda dropparna... som bränner där innanför ögonlockens... tunna och sköra yta...

Sådana tillfällen... är det skönt med husdjur... som ger av sin värme och tillgivenhet... utan att de ens frågar varför...

//Tierra

Bilden är lånad från Internet

Livets karusell...

Det känns verkligen som att jag åldrats... speciellt den senaste veckan och dagarna... som har passerat...

Känner mig som minst 90-100 år... kroppen är så sliten, smal och svag... likaså inombords, i själen... trött, utmattad och i konstant behov av sömn... eller åtminstone någon sorts riktig vila...

Jag orkar inte med allt, minsta motgång blir enorm... och tårar och ångest tillhör vardagen... på avskilda platser jag söker upp... på väg till eller från jobbet... eller under lunchtimmen...

Det är så här livet ter sig... och jag kan inte annat än att se en del av detta som ålderstecken... mina ålderstecken... som ett bevis för mig att tiden har sin gång... och att jag inte blir yngre precis...

Någon säger nu säkert "Man blir inte äldre än man gör sig" eller "Gör något åt situationen och börja lev !" Jo, och visst låter det alldeles förbaskat enkelt eller hur ?

Men det är inte enkelt... inte när man står MITT I ALLT... då är det mycket svårare, till om med oöverstigligt...

Att stå utanför och "titta på"... tro att små enkla och glada tillrop hjälper... ja, då misstar man sig nog rejält... det finns en del som är så snabba i sina kommentarer eller tips... att de själva glömmer bort... "att sopa rent runt sin egen dörr"...

Det är MIN situation det handlar om... och den kan bara JAG hantera & klara av... och givetvis blir ingen gladare än jag... för de som ärligt och uppriktigt kan uttrycka sitt stöd... snarare än komma med bara "enkla och glada tillrop"...

Jag har stöd... jag får stöd... från flera håll... uppriktigt, ärligt och varmt stöd... och det är jag mycket tacksam för... även om det finns perioder, som den senaste tiden... då jag inte ens har förmåga att ta emot dem på ett bra sätt...

Sådana perioder... då ekar bara de där "enkla & glada tillropen" i öronen... och det är ingen hjälp... inget stöd...

Jag står verkligen MITT I ALLT... och att då känna sig gammal, svag, trött... och enormt ensam... gör att man kanske också avskärmar sånt man egentligen borde vara tacksam för...

INGEN ska tro att jag inte försöker... att jag inte kämpar... för det gör jag... på mitt sätt... och det är en kamp bara jag SJÄLV kan vinna... om jag bara finner kraft och styrka nog... och den har varit obefintlig ett tag nu... vilket då blir en ursäkt att måla hela världen nattsvart...

Men som sagt... jag vill helst slippa de där "enkla, glada tillropen" som vissa tror är lösningen på allt... Till alla er andra som jag räknar som mina vänner - Tack för era ord !

Det är inte bra än... det mesta ÄR nattsvart just nu... men livets karusell snurrar vidare... och även om jag blir både illamående och åksjuk... så kommer jag nog försöka att hålla mig kvar ett tag till... trots ålderstecken och tillhörande känslor...

//Tierra

Foto: Tierra

Åt helvete med allt...

Orkar inte mer... allting går ändå bara åt helvete... jobb, privatliv, kroppen, ekonomi och prylar... precis ALLT...

Jag ger upp... kapitulerar fullständigt och villkorslöst...

Over and out !

//Tierra