Efter de senaste dygnens drabbningar... så gnuggar jag försiktigt mina röda ögon... försöker få pupillen att fokusera... kan det till slut vara ett litet svagt ljus i tunneln... jag försöker i alla fall tro det... känna det... och ta det till mig...Tack till K & P... utan ert stöd de senaste dagarna... er värmande kraft... hade det aldrig gått... att nå så här långt...
Kanske kommer nu chansen till sist... trots att mycket praktiskt återstår att hantera och reda ut... så här nära har jag aldrig varit...
Sakta, sakta framåt... ena foten framför den andra...
//Tierra
Bilden har jag även denna gång... lyckats hitta ute på nätet...
5 kommentarer:
Härligt vännen! :)
Har saknat dig.. faktiskt.
Så skönt att läsa att du ändå kan se ljuset.
Kramar om dig!!
/Veronica
Hej Tierra!
Det svaga ljuset kan vara en knappt skönjbar ljusdiod.Den skall leda Dig i rätt riktning.
Om foten inte vill lyda,böj Dig ner och kryp.Ty där framme väntar befrielse från allt det svåra.
Olbert
Har sagt det förr och säger det igen:
Du behöver inte tacka! Du har och funnis där för mig och nu är det min tur att få hjälpa till.
Det är det man har vänner till bl.a!
/K
Antar att du känner dig som en urvriden disktrasa....men livet kommer få mening för er alla igen på sikt. ...fast det är nog svårt att känna just nu. Små steg nu. Ett andetag itaget. Kämpa. Kram
JA JA JA! Hoppas att allt löser sig till det bästa för dig!!! Det är dig väl unt! Kramar...
Skicka en kommentar