Alla dagarna flyter ihop med nätterna... timmar och sekunder forsar förbi... med små chanser att påverkas...
"Fånga dagen" säger någon... "Friskt vågat, hälften vunnet" säger en annan... "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp" säger en tredje... men det är ändå bara en klen liten tröst...
Och inget av det där hjälper... när man själv inte förmår att göra det som MÅSTE göras... då hela kroppen skälver av frustration... då när livet redan känns som om det tagit slut...
Jag VILL ta steget... Jag VILL kasta mig ut för stupet... Jag VILL offra allt... för jag vill också LEVA... som andra gör...
Jag skadar mig själv... jag sårar dem som vet... jag förstör för dem som har förtroenden och snart orkar jag inte längre... jag låter den stora explosionen komma okontrollerad och förödande...
Jag är slut... mentalt och fysikt utmattad... förmår inte att hantera något alls... och flyr ut... bort från allt... till någon plats där tårarna kan och får rinna fritt...
Jag borde söka hjälp... inte bara tynga de få som orkar lyssna... inte bara hälla ut allt till allmän beskådan här... men jag har just nu inte kraft nog, inte ens till det... kanske är det bättra att krascha totalt... då finns det absolut ingen återvändo...
Jag vet inte längre... jag ser inte klart... och höstens blöta mörker närmar sig också... som inte gör saken bättre... jag har varit nära förut... och jag känner igen allt...
//Tierra
"Fånga dagen" säger någon... "Friskt vågat, hälften vunnet" säger en annan... "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp" säger en tredje... men det är ändå bara en klen liten tröst...
Och inget av det där hjälper... när man själv inte förmår att göra det som MÅSTE göras... då hela kroppen skälver av frustration... då när livet redan känns som om det tagit slut...
Jag VILL ta steget... Jag VILL kasta mig ut för stupet... Jag VILL offra allt... för jag vill också LEVA... som andra gör...
Jag skadar mig själv... jag sårar dem som vet... jag förstör för dem som har förtroenden och snart orkar jag inte längre... jag låter den stora explosionen komma okontrollerad och förödande...
Jag är slut... mentalt och fysikt utmattad... förmår inte att hantera något alls... och flyr ut... bort från allt... till någon plats där tårarna kan och får rinna fritt...
Jag borde söka hjälp... inte bara tynga de få som orkar lyssna... inte bara hälla ut allt till allmän beskådan här... men jag har just nu inte kraft nog, inte ens till det... kanske är det bättra att krascha totalt... då finns det absolut ingen återvändo...
Jag vet inte längre... jag ser inte klart... och höstens blöta mörker närmar sig också... som inte gör saken bättre... jag har varit nära förut... och jag känner igen allt...
//Tierra
8 kommentarer:
Ingen tröst, men jag har också varit där du är just nu. Och jag kan inte låta bli att undra vad det är du bär på...
Jag glömde ju bort att önska grattis på födelsedagen (kan ju ha virrat till datumet lite...)
Jag hoppas att du mår bättre snart och att hösten inte blir så mörk och lång.
/Linnéa
Jag hör att du vet vad som behövs. Och jag vet hur svårt det är att ta ett endaste steg i någon riktning - just för att man inte vet vad som händer.
Och det är inget konstigt med det. Att kasta sig ut för okända stup är det inte många som vågar. För hur djävligt det än känns så vet man var man står - inte var man hamnar.
Du har kämpat otroligt länge och jag kan inte säga annat än att den dagen du orkar, eller kanske snarare inte orkar längre, den dagen då du släpper allt så kommer det kännas - annorlunda.
Det kommer en lättnad när man ber och får hjälp.
För mig har Mobila teamet räddat mig flera gånger, man ringer och får prata med någon: Mobila teamet Botkyrka: 58 58 49 20 - strunta i om du bor eller inte bor i Botkyrka, ring om du behöver.
Och behöver du minsta lilla hjälp så kontakta mig. Jag vet i alla fall lite om vart du kan vända dig.
Massor av värme
a.
Åhh vännen! Jag vet att inget av det jag säger nödvändigtvis behöver gå fram men jag gör det ändå. Låt dig inte krascha!!! Snälla vänta inte så länge! Be någon ringa och boka tid, köra in dig akut!!! Låt dig inte bara krascha för det tar så mkt längre tid att komma tillbaka och kanske är det inte alltid som man kommer tillbaka någorlunda intakt. Låt dig inte krascha, be om hjälp!!!
Jag vet att det inte är lätt, herreminje, jag vill ju strunta i viktiga läkarbesök och undersökningar för att jag helt enkelt inte orkar med att genomleva dem och inte riktigt vill ha resultaten men ändå, jag ber dig, be om hjälp. Jag lovar, be mig, jag ringer åt dig, jag kan tjata, skälla och gorma tills det finns tider och plats, sånt kan jag, det är jag duktig på, särskilt när det gäller andra och inte mig själv. Låt det bara inte krascha totalt!!!
Stor kram på dig vännen!!!
Jag känner med dig, men kan eller vill inte komma med några meningslösa råd, eftersom jag inte vet alla fakta. Men jag har varit nära branten själv så jag känner ångesten, rädslan för att inte komma tillbaka om jag går genom dörren. Att inte ORKA söka hjälp eftersom jag mår för dåligt, plus att jag inte tror att nån kan hjälpa mig.
Men jag lyckades hålla mig borta från stupet tillräckligt länge för att hinna blockera vägen dit med Filter/Blur/Radius100px.
Det går bra nu trots att inget har förändrats i mitt liv. Jag accepterar att jag inte orkar ta kontakt med någon vissa dagar - för när jag ÄR social andra dagar och verkligen GÖR roliga saker, då känns det så otroligt bra och upplyftande så det uppväger de där andra dagarna. Jag sjunker alltså inte riktigt lika lågt längre. Och i mitt fall tror jag att det beror på att det var så skrämmande att jag aldrig mer vill dit igen.
Kram och lycka till med livet.
Av egen erfarenhet vet jag hur bra det är att gå och prata med någon utomstående. Har du tur kommer du till rätt människa som kan hjälpa dig vidare om du förhoppningsvis själv är redo och mottaglig (underlättar processen).
Jag vet inte, ber dig förlåta mig om jag är för utmanande nu men.... Jag har ju förstått, av det du skrivit tidigare, att du har dåligt samvete. Det här kanske är din form av självbestraffning... Därför tar du dig inte vidare, trots din starka önskan om förändring.
Du har endast två val, antingen stannar du kvar i dagens läge och fortsätter må dåligt eller så bestämmer du dig för att gå vidare och börja må bättre. Var sak har sin tid men med hjälp av små steg och en liten förändring eller utmaning varje dag kommer du att ta dig framåt.
För det är dags för dig att gå vidare :-) Du vågar :-)
Och GRATTIS, storlejonet :-)
Önskar dig ett riktigt solskensår!
Kramar från en skytt
Hej Tierra. Vet att jag ligger lite lågt just nu - mest pga tidsbrist men även för att jag är lite "tom" själv. När man är lite låg själv finns inte alltid kraft till andra heller - åtminstone vad mej beträffar - men tankarna går ändå till dej och din kamp. Har inga svar eller patentlösningar att komma med men vill bara säga att du är inte glömd.
ALLT GOTT TILL DEJ
önskar vännen Socrate
Skicka en kommentar