Svensk sjukvård...

Ibland tror jag att saker händer... bara för att jag ska ha något att skriva om här i bloggen... som t.ex. i går kväll...

Jag hade precis klivit innanför dörren där hemma... när jag fick ett telefonsamtal... yngsta dotterna hade blivit påkörd av en bil när hon var ute och cyklade... inget allvarligt men nu satt hon ändå i kompis mammas bil... på väg till barnakuten på Karolinska Sjukhuset...

Dessutom hade polisen varit på platsen... eftersom den där DJÄVLA FEGISEN TILL BILIST smet från olyckplatsen... utan att bry sig...

Det var alltså bara att vända i dörren och att åka efter...

Väl framme vid Karolinska Sjukhuset... och efter en massa strul med avstängningar för Irak-konferansen... kom jag in till väntrummet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus... där det var proppfullt av barn som på olika sätt gjort sig illa...

Jag begriper bara inte hur vårt sjukvårdsystem fungerar ibland... det finns två akutmottagningar för barn på Karolinska... och den vi blev hänvisade till var alltså proppfull... och på den andra satt personalen och snackade om vilken bikini som de skulle ha i sommar...

Efter ca. 1 timmes väntande så fick vi till slut träffa läkaren... och, precis som vanligt när det gäller sådana här skador (en misstänkt fraktur i fotleden)... så skulle vi upp på röntgen...

Jag menar... varför ska det behövas 1 timmes väntetid... för att konstatera att det nog är en röntgenbild som behövs efter att ha blivit påkörd av en bil ??? Det var likadant för flera barn som satt där i går kväll... med brutna armar och ben...

Varför BÖRJAR man inte med röntgen... INNAN läkaren tittar på barnet... de vill ju alltid ändå ha en röntgenbild !!

Ja, ja... går upp till röntgen... och när vi passerar förbi den andra akutmottagningen... så sitter personalen fortfarande och fikar med benen i kors...

Missförstå mig INTE, jag vet hur det är att jobba på sjukhus... men varför ska det sitta 25-30 familjer på ena mottagningen... och inte en enda på den andra ???

Väntan igen... 30 minuter... 45 minuter... och så var det äntligen vår tur... 2-3 snabba röntgenbilder och sedan var det bara att vänta igen... på att läkaren ska kolla bilderna och skriva ett svar...

Det tog väl ungefär 30 minuter till... men sedan fick vi en grön lapp och instruktion att gå tillbaka till akuten och att svaret skulle FAXAS dit... 3 våningar ner !

Tur att yngsta dottern redan nu hade lärt sig hoppa runt på kryckorna... för det blev som ni förstår ett väldigt hattande fram & tillbaka... och det var återigen bara att slå sig ner i det överfulla väntrummet ännu en gång... nu bara för att vänta på att den första läkaren skulle läsa svaret i faxen...

Av ren tur... eller nått... passerade hon förbi receptionen, såg att jag stirrade på henne med en något irriterad blick... och gick därför fram till faxen och läste svaret... som nu redan legat där en stund...

Hon kom fram till oss ute i korridoren och meddelade att INGET var brutet... DÅ tackade vi för oss och åkte hem... men, just innan vi passerade ut genom dörrarna ropade läkaren efter oss och sa "Om ni inte är nöjda med vården här... kan ni alltid skriva ett brev till våra politiker... de har ansvaret"

Tyvärr... jag tycker absolut inte detta enbart är ett problem för våra politiker... det måste finnas sätt att göra sånt här mer effektivt... sånt som personalen själva måste kunna inse och göra något åt... utan att bara skylla på politiska beslut eller förutsättningar...

Jag VET att alla dessa, i mitt tycke hjältar, inom vården säkert gör sitt allra bästa... på många sätt... men ibland kan jag ändå inte låta bli att under hur de tänker...

Nu ska jag försöka sluta gnälla för idag, dottern klarade sig relativt helskinnad från olyckan... och det är det absolut VIKTIGASTE...

//Tierra