Ny vecka och jag bläddrar mellan oskrivna blad... urladdningen från förra helgen påverkar ännu stämingen... och på något vis verkade också kroppen kollapsa fullständigt i slutet av förra veckan...Först i går eftermiddag... fick jag behålla maten i magen igen... och jag försöker nu snabbt återhämta krafterna... för att orka...
Önskar ibland att jag vore bara en liten fluga... obetydligt och liten, som kan sitta på en vägg utan att bli upptäckt... lyssna, se och ta emot alla intryck som når ens sinnen...
Bekymmerslöst kunna flyga vidare... från den ena platsen till den andra, från en dammig hylla på väggen... till en solig yta vid ett fönster... vifta upp små dammkorn med vingarna och lyftas upp av en lätt vindpust som drar genom rummet...
Eller varför inte vara en nyckelpiga... klättra grästrå upp och grästrå ner... fångas av små barnahänder och lyftas upp mot himmlens blå valv... fälla ut vingarna... och sakta, försiktigt... flyga ut i stora vida världen... och livet...Visst låter tanken inbjudande... och ändå faller den givetvis på sin egen orimlighet... men bara att kunna DRÖMMA... och att känna HOPP... det kan betyda skillnaden...
Ord och bokstäver... tankar och text... allt i salig röra...
//Tierra
Foto: Tierra
3 kommentarer:
Att sluta hoppas ska man aldrig göra.
Jga hopaps du finner vad du söker snart.
Kram Annelie - Rospinglan
Vilka otroligt vackra vilder!
Men ser du inte? Det var ju obetydliga flugor vi var som satt på väggen och såg på i livet.
Nu har vi blivit nyckelpigor som av barnens händer, (våra egna inre krafter) snart får flyga mot lyckan ut i livet!
Jag lyfter dig upp mot himmlens blå valv... Kramar...
Skicka en kommentar