Att något så enkelt och vardagligt... kan ge upphov till så mycket tankar... oftast kanske bara postiva tankar... men även, för en del... det allra mörkaste och mest ångestfyllda av allt...Jag har nog tidigare i livet aldrig reflekterat speciellt mycket över detta... men på senare år har både insikten och förståelsen ökat... och jag kan inte låta bli att påverkas av det...
Att det finns så många... som varje dag går igenom ett helvete... bara för att kanske till slut lyckas få i sig den minsta lilla bit... och det är i många gånger helt obegripligt för oss andra... hur svårt det är och den enorma kraft som behövs för så till synes enkla saker...
En annan dimension av dessa ätstörningar... är att ibland kanske inte själva ätandet är det svåra... det är den enorma ångest som river i kroppen efter själva måltiden... och det kan bli en kamp mellan liv och död... med stora skuldkänslor...
Kanske är det först nu... när min egen kropp påverkas av liknande känslor... som jag inser vidden av denna djävulska sjukdom... och jag vill på INGET sätt peka ut någon enda en... men jag vet att det finns flera i min närhet... som, på lite olika sätt, går igenom just detta... och för en ibland ojämn kamp...
Jag vet numera att det finns hjälp... en mycket kvalificerad hjälp att få... men då måste också viljan och styrkan finnas... för att kunna ta emot hjälpen... och att erkänna för sig själv att man befinner sig i sjukdomens våld...
Jag beundrar verkligen alla dem som tar upp striden... för det är minsann inte någon lätt resa... och jag försöker, på alla sätt jag bara kan... att stötta och att i många fall räcker det med att bara finnas där... som ett extra skyddsnät...
Att få vara ett stöd, att få hjälpa till och att ge av sig själv... ger minst lika mycket tillbaka... och det hjälper i alla fall mig, ger en tillfredsställelse... och man känner sig behövd...
Allt måste dock balanseras... för det är mycket känslor inblandade... och man måste vara lyhörd och kunna visa empati... det värsta man kan göra... är att lägga en större skuld eller last på någon när det gäller denna sjukdom... och, återigen... ibland räcker det bra med att bara finnas nära...
//Tierra
7 kommentarer:
Hej igen Tierra!
Jättefint skrivet inlägg. ja, det är konstigt vad som kan hända med kroppen när ångest får råda. Saker som är naturliga blir så svåra. En annan sådan sak som många drabbas av är ju sömnstörningar...
Men det där med maten...för en del ger ätandet ångest och en del fyller upp sitt inre tomrum med maten. Konstigt att det blir så fel när det bara var tänkt som livskraft, bensin. Kram och trevlig helg.
Starkt, tänkvärt o sant. Håller med Borthy om att det är konstigt att mat har fått den ställningen hos oss. Undrar om ätstörningar finns i Eritrea eller något annat land där det är en sådan brist..... Sköt om dig vännen och kom ihåg att samla guldkorn hur små de än är.....många bäckar små...
kram
ja det är så rätt..
det är ångesten som sliter sönder en inombords..ja det är en djävulsksjukdom som verkligen vill förgöra en..
jag hoppas verkligen att du inte fastnar i dess käftar..jag trodde aldrig att jag skulle men..
skickar en varm kram och en önskan om en underbar helg../Anna-karin
Ja, det är sant att det svåra med att ta sig igenom livet kan uttrycka sig på många olika plågsamma och svåra sätt... Jag tänker att det är ju så med mycket... Men å andra sidan så tänker jag alldeles för mycket och det är lite på samma sätt som du beskriver... Man har inte kontrollen helt enkelt, disciplinen, allt... Jag hoppas och tror att du mår bra eller bättre än några tidigare inlägg! Att du får en toppenvecka nu som kommer och att solen och värmen kommer tillbaka för att värma lite frusna själar:)
Så sant, ibalnd räcker det till att bara finnas till hands.
Ha det fint/kram Annelie
PS. Har fortfarande jättesvårt att kommentera i blgger, av någon anledning =(
http://rospinglan.blogg.se
Hej Tierra,
tänkte lämna ett tassavtryck och ville önska dig en trevlig ny vecka.
Så sant vad du skriver om ätstörningar och ångest. Har upplevt det på jobbet med tänkbar sämsta utgång. Empati... ja, det skulle behövas på många plan i livet. Tyvärr finns det uppenbarligen helt andra värden för människan idag *suck*
En väninna till mig hade början till ätstörningar då hon fick tips om en akupunktör som kanske kunde balansera hennes kropp och själ...
Vill bara säga att det ordnade sig!
So, don´t give up!
Skicka en kommentar