Frosten låg vit på marken när jag tog morgonens första steg... det blev första morgonen med dunjackan på... med stora vantar och mössan nerdragen så långt det gick...Hela kroppen försökte protestera... mot den plågsamma starten på dagen... leder som värker... svullna ögon i kylan... och trötta fötter som släpas runt den vanliga rundan...
Ibland är tomheten tydlig, så fruktansvärt stor... trots helgdagar av påtvingad aktivitet... tider då fasaden är tydligare... och starkare än på länge... då ens egna tankar tvingas in i skydd av tystnad och medhåll... för att klara av...
I den mörka natten... kall och frostig... kommer drömmarna åter... om varmare platser där tiden inte finns... där ljuset ger tankarna friheten tillbaka... och tillåts växa...
En ny vecka har börjat... och ännu några oskrivna blad... i livets dagbok ligger framför mig... jag samlar intryck och insikter att fylla dem med... kämpar vidare i den strid som för alltid kommer ändra utgången... och ge livet en chans...
Jag drar upp dragkedjan på min jacka... kryper ihop lite till... mina fingrar är stelfrusna efter ett snabbt besök utomhus... jag går sakta ner till min arbetsplats... och sätter igång med dagens uppgifter... men tankarna är på en helt annan plats...
//Tierra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar