Livets grubblerier...

Vissa dagar... som den här, som nu strax läggs bakom mig... kryper tankarna och grubblerierna på mig betänkligt... sorg & sårbarhet... meningen med livets alltför korta rymd...

Dagar som dessa... då tårarna trängde oväntat fram... inte för denna specifika händelse i sig... men för ALLT annat...

Det blev till en ursäkt att släppa ut det uppdämda... det förträngda känslornas salta bevis... med nedböjt huvud och träbänkens hårda yta mot en sammansjunken kropp...

En enkel men värdig cermoni... de närmaste samlade för ett sista farväl... de som är berörda... söner och dotter, syskon... som nu förlorat sin länk till historien...

Jag ser bara på... deltar på avstånd... för att det hör till... men mina tankar, mina djupaste funderingar... är någon helt annanstans... i sällskap av mina tårar...

Jag sitter nu bara helt tyst... vet vart jag ska... och känner...

//Tierra

Foto: Tierra

Sista steget ?

Det är olidligt nu... jag står längre ut på kanten än någonsin... det svarta stupet syns allt tydligare under mina fötter... hela tillvaron är på väg att rasa samma... och jag bryr mig inte längre...

Det får gå som det går... jag kan inte fortsätta "leva" så här längre nu... kroppen klarar inte mer... varken fysiskt eller psykiskt... det finns bara tårar kvar...

OM jag kommer ut på andra sidan levande... så kommer allt... vara helt annorlunda... och tills dess låter jag mina bokstäver rinna ut mellan fingrarna... ut i tomma intet...

Nu väntar ännu en nästintill sömnlös natt... och jag sätter mig en stund på altanen... för att få lite syre i min trötta, trötta kropp...

//Tierra

Vädjan...

Droppen urholkar stenen...

Himlen faller ner,
det svider till där kniven skar,
jag har varit vaken hela natten,
känt om hjärtat sitter kvar,
känt om hjärtat sitter kvar.

Jag har litat på imorgon
som en troende tror.
Jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor,
om jag gick i andra skor.

Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.

Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig,
snart drömmer jag om dig.

Jag har aldrig stått vid fronten
eller försvarat det jag har.
Men i skärvorna och flagorna
ligger ändå allting kvar,
ligger allting ändå kvar

jag är ingen soldat,
har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.

I rispan från min vrede,
ska jag sätta jord och så,
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå.

Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då.

-----------------------------

"Ingen soldat" - Lars Winnerbäck

Foto: Tierra

Om man vore en insekt...

...och bara kunde sitta bland blommorna...

...inte behöva oroa sig för något...

...mer än möjligen en eller annan fågel...

Stort tack till Manka för inspirationen till lite nya macrobilder !

//Tierra

Foto: Tierra

1 år äldre... men inte klokare...

Världen där utanför FINNS... frågan är bara hur länge... och om åren som staplas, allt snabbare, på varandra... räcker till...

Ett år äldre... men absolut inte klokare för det... snarare tvärtom och än mer förvirrad i kropp & själ... full av självömkan, patetiskt nog...

Men... UPP TILL KAMP... striden MÅSTE & SKA gå vidare...

//Tierra

Foto: Tierra

Pride 2009 - Snapshots

Några få "snapshots"... exempel på bilder som jag lyckades fånga i lördags under den årliga Prideparaden... på en plats strax nedanför Kungliga slottet här i huvudstaden...




Betydlig fler bilder finns att se... och även några andra... på en helt annan liten plats ;-)

//Tierra

Foto: Tierra

Tittar fram...

Jaha... så var ledigheten slut... så det är väl dags att titta in här igen efter 4 veckor på hemmaplan... och inte mycket har hänt...

Den här sommaren går nog till historien... semestern jag mest tillbringade i ett sömngångarlikt tillstånd... och knappt tog mig utanför grinden... med något enstaka undantag...

Men, men... tids nog...

Nu ska jag fortsätta skriva mitt brev... eller text... till någon... ett försök till förklaring eller bara än mer obegripliga bokstäver... men som kanske kan leda vidare...

Kanske är det så jag skulle gjort tidigare... kanske är det så jag kan nå fram... kanske är just det sättet som ger mig de rätta orden att förklara... varför jag vill det och dit jag vill...

Hösten är snart här igen... och kyligare kommer det bli...

//Tierra

Foto: Tierra