Kära dagbok...

Solens starka strålar har verkligen gjort sitt i helgen... jag sitter här med knallröda och ömmande axlar... efter att, kanske med övermod, bara haft kortbyxor och ett linne på mig under helgen...

Men, som tur är brukar det gå över fort... och jag blir vackert brun i stället ;-) Men just nu svider det tyvärr ganska mycket...

Var i väg och handlade lite i går... ja, inte jag själv alltså... jag var väl mest chafför... och hamnade därför på trappan utanför affären, i solskenet... och fick en stund för eftertanke...

Jag var nämligen inte ensam där på trappstegen... på trappan, som säkert var 20 meter bred, satt inte mindre än 4 andra män... som, liksom jag, väntade... och väntade... på sina sällskap...

Det såg ganska roligt ut... och jag önskade verkligen att jag hade vågat ta en bild med mobilkameran just då... då vi satt där, med ca. 3-4 meters mellanrum och väntade...

Det var så tydligt... att även de andra hellre valde att sitta ute i det gassande solskenet... än att springa runt i klädaffären, bakom vår rygg, med sina fruar eller flickvänner...

En av dem... som, liksom jag, antagligen också funderat i samma banor lutade sig åt mitt håll, log lite och sa... "Ja, du... det är bara en ständig väntan... först där borta... och nu här"

Jag log tillbaka och svarade... "Ja, det stämmer verkligen..."

De andra två... som just då satt på trappan, en liten bit bort, hörde tydligen hans påstående och i ögonvrån kunde jag se att åtminstone en av dem drog på läpparna i någon sorts tyst samförstånd...

Inga fler ord yttrades... vi bara satt kvar där, i solens starka sken... och väntade... inget mer särskilt hände... och jag fortsatte granska alla förbipasserande människor... som rörde sig mellan alla de olika butikerna... och sina bilar på parkeringen...

Det finns mycket att se... bara av att sitta och titta... man ser sånt man kanske annars missar... och det finns tid att tänka...