Snabbt och som från ingenstans... känslan är där igen... kylan och insikten dyker upp... klockans tickande hörs allt tydligare... inte längre på avstånd... närmare än någonsin...Samtidigt personligare än förr... kanske för mycket sagt... kanske redan förstått... det underliggande behovet... av att bryta sig ur...
Gamla och nya vanor... gamla spår och nya stigar... vägen inte alltid självklar och tydlig... aldrig lätt att gå eller åka... oklart om vägen sluttar utför... eller om den leder uppåt... man förbannar ändå den långa resan... trots att ingen vet vart den leder...
Försöker följa stjärnorna... navigera som förr i tiden... låter månens sken vara till ledning... mot horisonten där borta... långt borta...
Ord som slängts ut... ord som betyder förändring... som gör ont... men samtidigt löften om frihet... eller kanske är det hot... aldrig ser ögonen samma sak... alltid något nytt... kanske något förvirrat... men samtidigt sant... bäst att blunda för upptäckten...
Söker sig ut... bakom gallret av nu synliga gränser... ut i kylan... där frosten ligger på kalla marken... och ingen återvändo finns...
Tankar som behöver syre... som måste ut...
1 kommentar:
Hej Tierra!
Sitter här mållös. Stum.
Ibland händer det, man står inför ett bildsvep som berör en så djupt, att man bara vill stanna i den förunderliga känslan som det inger. Man behöver tid att lyssna. Känna. Delta. Förstå.
Tiden... Resan... Stigarna... Horisonten... Tankarna... Stjärnorna...
Känslorna.
Orden... som stiger ur din gisslan behöver ut.
Invänta ditt mod att bortom din förvirring öppna ögonen och ta emot de upplysningar som finns inom dig.
Vi ska inte förbanna den långa resan. Oavsett om sikten ibland hindrar oss att se vart vägarna leder, så bär det alltid en mening, det som skrivs i denna stund, själva ögonblicket.
Var rädd om dig!
Kram från Camilla
Skicka en kommentar