Transaktion...

Andra transaktionen uppifrån... är den viktigaste av ALLA...

//Tierra

Första RIKTIGA steget...

Första riktiga steget taget... jag realiserar och agerar... nu finns det ingen väg bakåt... bara framåt.. NU är jag på väg !

//Tierra

Foto: Okänd

Statusrapport... även här...

Trött, tröttare... tröttast... MEN allt har ju sin orsak, verkan och förklaring... när stenarna från bröstet rasar som från en stenkross i ett grustag...

Punkter på listan prickas av, dokument på väg från statliga verket och nedladdade från juridiska tillhåll, med ljus & lykta sökande efter en plats att förvara min egen hatt...

Dialog och framsteg, gemensam insikt som ska ge framtid för kommande generationer och jag måste nästan nypa mig hårt i skinnet... för att känna att känslan och drömmen till slut... håller på att bli en sanning för min själ och i mitt hjärta...

Resan är långt ifrån slut och avklarad... men toppen på det som sett ut att vara ett oöverstigligt berg är passerad... Nu kan det bara gå framåt !

//Tierra

Foto: Tierra

Full storm...

Stunden är HÄR... nu är det verklighet... med full kraft, ilska & tårar... Ett faktum som till slut nått sin destination... nu kommer resan mot ändstationen... nu återstår "bara" det praktiska... och en hel del tårar till...

Om det nu blir lite tyst ett tag... så både vet och förstår ni säkert varför... DETTA kan mycket... väl bli... verkligen... den första dagen på... resten av mitt liv... även om stormen som nu drar in kommer... för alltid... ändra på mycket...

//Tierra

Foto: Okänd

Runt, runt...

Jag springer runt i en labyrint... en mental labyrint där jag provar olika vägar... försöker öppna olika dörrar... allt med förhoppningen att jag snart ska hitta DEN dörren...

Med kallsvettig panna, orolig sömn där jag kastar mig från sida, till sida.... labyrintens väggar känns närmare... marken under mina nakna fötter hårdare... och fruset kall...

Dörr efter dörr... från mörker till ljus och så tillbaka till mörkret igen... rycker i vartenda dörrhantag, krampaktigt med värkande fingrar... men får inte upp dem...

Jag har befunnit mig i denna oändliga labyrint så länge... från tidernas födelse på bara knän, med napp... uppväxt och irrande genom tonårstidens kraftfulla våndor och frigörelser... vidare mot vuxenlivets mer inrutade och vardagliga gångar...

Det kom med tiden bli så... att de välkända gångarna blev allt mörkare... tills allt ljus försvann... och insiktens styrka växte fram om frihet utanför tjocka väggar av törnesnår...

En dröm om att åter få se ljus... om gröna blad och blommor på snåren och inte bara vassa taggar... om att hitta dörren till något... som även låter själen vakna och ljuset hitta in...

Jag springer ännu runt i labyrinten... men jag vet att jag SKA och kommer att hitta dörren... den finns nog strax runt nästa hörn...

//Tierra

Foto: Okänd

Se mig... hör mig...

"Jag litar på dig
och jag kan ha fel

Jag förstår inte allting själv

Jag måste lösa upp det här

Jag har klätt mig i för mycket hud"

"Se mig, sa jag.. hör mig, sa jag.. känn mig"

"Det måste ut för att hitta in

Jag tror det svajar i min själ

Det måste ut för att hitta in"

"Du som reser mig

Se mig... hör mig... känn mig..."

------------------------

Text: Lars Winnerbäck
Foto: Okänd

Mörkersyn...

Det här är f-n nästan den värsta tiden på året... mörkt när man går upp och åker till jobbet... och mörkt när man sedan ska ta sig hem igen på kvällen...

De senaste dagarna har det dessutom stormat och blåst... och det är nog bara tur att jycken som jag leder runt i kopplet... är lite för tjock & tung på tassarna... annars hade jag nog blåst bort under morgonpromenaden uppe vid skogen...

Jag tar bara en halv dag i sänder just nu... varken kan eller vill se längre än så... trots omgivningens små påminnelser om de helger framöver jag helst både vill slippa och glömma...

Äter mina mediciner noga, till och med oftare.... och fick i går äntligen kallelsen till läkarbesöket jag väntat på... om 2 veckor får jag chansen att både få ett grepp om min fysiska och psykiska hälsa... eller ohälsa...

Varje litet ljus... hur obetydligt det än ser ut att vara och hur få de än är... lyser upp den stig som har och är alldeles för lång... och jag VILL nu inget hellre än att få sitta i solen allra starkaste sken, doppa mina trötta fötter i vattnet nedanför en brygga... och se hur blomornas färger speglas i ytan, doften av en ny vår... och känna beröringen av tunna fjärilsvingar fladdra förbi... och slå sig ner på bryggans kant...

Det känns dock som om tiden börjat tala FÖR mig... och jag SKA, på alla sätt och med den kraft jag sakta bygger upp... jag SKA ta mig till den där bryggan... var den än må finnas...

//Tierra

Foto: Okänd

Från botten upp...