Bara stod där... såg ut över Mälarens mörka vatten... rökte mina cigaretter... lät vinden blåsa genom håret, genom tankarna... lät höstens vemod och kyla smeka min trötta kropp... 30 minuter, kanske en timme...Starka och mörka tankar... men ALDRIG beredd att ta DET där sista steget... dock svindlar tanken... och när regndropparna sen föll, så blandades de med tårarna...
Inte första gången jag var där... det är normalt en ganska vacker plats... men hösten färgar klipporna svarta och då är det mer en plats för ensamhet... och tankar...
Frusen in i märgen... bilstolens värme mot ryggen kändes bra... och när jag vred om nyckeln för att åka... hade ångesten i bröstet lättat lite... även om det mörka omsluter själen ännu...
Hösten är... och förblir en vidrig tid... en period då allting, trots sin färgprakt, dör och sakta läggs till marken... för att multna bort...
På kanten i livet... sökande efter kraften... då viljan inte räcker... och ljuset känns alldeles för långt borta... men... JAG SKA...
Och jag skriver för MIN skull... hur vidrigt brutalt det än kan vara...
//Tierra
Foto: Tierra-on-the-mobilephone







