Det här är f-n nästan den värsta tiden på året... mörkt när man går upp och åker till jobbet... och mörkt när man sedan ska ta sig hem igen på kvällen...
De senaste dagarna har det dessutom stormat och blåst... och det är nog bara tur att jycken som jag leder runt i kopplet... är lite för tjock & tung på tassarna... annars hade jag nog blåst bort under morgonpromenaden uppe vid skogen...
Jag tar bara en halv dag i sänder just nu... varken kan eller vill se längre än så... trots omgivningens små påminnelser om de helger framöver jag helst både vill slippa och glömma...
Äter mina mediciner noga, till och med oftare.... och fick i går äntligen kallelsen till läkarbesöket jag väntat på... om 2 veckor får jag chansen att både få ett grepp om min fysiska och psykiska hälsa... eller ohälsa...
Varje litet ljus... hur obetydligt det än ser ut att vara och hur få de än är... lyser upp den stig som har och är alldeles för lång... och jag VILL nu inget hellre än att få sitta i solen allra starkaste sken, doppa mina trötta fötter i vattnet nedanför en brygga... och se hur blomornas färger speglas i ytan, doften av en ny vår... och känna beröringen av tunna fjärilsvingar fladdra förbi... och slå sig ner på bryggans kant...
Det känns dock som om tiden börjat tala FÖR mig... och jag SKA, på alla sätt och med den kraft jag sakta bygger upp... jag SKA ta mig till den där bryggan... var den än må finnas...
//Tierra
Foto: Okänd
1 kommentar:
Vad härligt att läsa dina egna ord idag! Glad att du har ord som vill ut nu igen!
Skicka en kommentar