Behovet av att fokusera växer... tankarna koncentreras till en enda punkt... i sökandet efter sanning... och konsekvens...Hur länge till... ska det ohållbara få hålla... inte för länge, ropar min inre röst... tiden arbetar mot... inte med... måste fokusera blicken, samla bilderna till en helhet... ta striden...
Livet är så obeskrivligt svårt... för många även så grymt... men att överleva är en instinkt... inbyggt i våra cellers minsta delar... en instinkt som övervinner allt... utan att påverkas av känslor...
Kanske måste man ibland bara... tillfälligt... försvinna in bland dessa basala instinkter... för att klara kampen om allt...
Att lägga grunden... som går att bygga vidare på... kräver massor av hänsyn, styrka, planering och mycket mer... men det går... det har gjorts förut... och kommer göras igen... och igen...
En dag... ännu dold i sorgens dimmor... och bland drömmarnas vita moln... en dag kommer livet visa en annan sida... med sanningar och konsekvenser... ingen visste fanns...
Med fokus i blicken... med stöd och styrka till hands... så kan vägen vandras... även om den är full av vassa stenar...
Orden sinar för en stund... men utan sorg eller tårar... med tillförsikt och tilltro... på återkomsten... och återuppväckta bokstäver...
"Even an angel can end up falling
Don't you cry, because you're crawling
Start again, it's a beautiful morning"
September - "Satellites"
Don't you cry, because you're crawling
Start again, it's a beautiful morning"
September - "Satellites"
//Tierra
7 kommentarer:
Du skriver så fint och jag är hos dig och läser även om jag inte kommenterat så mycket på senaste.
En vännina sade till mig i sammam ärende.
_Jag ska bara vänta till jag blir tilräckligt stark, jag är så otroligt matt och uttröttad nu, så utpumpad. Jag ska vänta på det bästa tillfället...
Men ett sådant kommer aldrig. Och man blir inte starkare, bara mer genomtrött. Det kommer alltid att bli konsekvenser som skär sönder och marken försvinner. Men självklart måste besluten vara mogna. Finns här med det stöd jag kan ge. Kram
Så outsägligt vackert...
Besjälat och briljerande, är ditt skrivspråk och det är en förunderlig känsla av tyst samförstånd, att befinna sig på varsin flik av denna värld och ändå vara så nära...
Sanning eller konskvens... Ja, livet är verkligen obeskrivligt svårt, Tierra. Men jag tror, eller förresten, jag är övertygad om att det är just i "striden" som vi finner all denna okuvliga, oss alla inneboende styrka.
Att snudda vid dina starka ord, om rädsla för den sköra människan och kanske ibland väldigt rädda, det inger mig en lust, en vilja... att visa på det motsatta.
Talar om dig, till dig -
Du har insikt...
Du har respekt...
Du har mod...
Ibland tvingas vi in i förändringar som slår världen i splillror, men med din tillförsikt och tilltro är resan redan påbörjad.
Vägen ska vandras, och vila dig vid alla dessa stödstolpar som troget står utmed stigen.
Vi blir starka med dig!
Sluta aldrig tro, LIVET lär dig att handskas med sanningar och konsekvenser.
Många varma kramar till dig, min vän,
Camilla
www.deninrehungern.com
Fint skrivet som vanligt.Jag säger som dom andra...jag finns här.
Ta hand om dig/Annelie
http://rospinglan.blogg.se/
Vackra, klara och tankefyllda rader.....
Håller med Borthy.....att vänta på det bästa tillfället....kan ta tid.
Man kan längt bort ett helt liv....ibland måste man börja innan man är redo. Redo är liksom belöningen på vägen.
Och kom ihåg Tage Danielssons dikt!
Om jag tänkte som fan
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och fann
en slags mening som var sann,
ja, dår får jag inte glömma en
förbannat viktigt grej,
att då gäller den sanning bara mig!
Härliga rader av september!
Stor kram till dig!
Så sitter jag åter här med tårar. Du skriver rakt in i själ och hjärta på mig. Var rädd om dig och se till att återfå kraft! Kramar...
sakta men sakta reser man sig..
sakta infinner sig en ro..en känsla att oavsett smärta, glädje och rädslor så håller man ihop..
man blir tilltuffsad av livet men man andas..man kämpar när det är som jobbigast..man har som du säjer en överlevnadsinstinkt..
jag skickar många ljusa tankar och varma kramar Anna-karin
Att vänta på "en bättre dag" kan jag helt förstå. Har ibland kännt detsamma, när min hälsa varit som sämst och man inte orkat ta sig upp och ut ur den onda cirkeln.
Hoppas du återfår din ork och kraft att kliva ut ur den "trånga, mörka kostymen" som du har på dej just Nu.
TÄNKER PÅ DEJ OFTA!
HÅLL UT! tycker vännen Socrate
Skicka en kommentar