Sakta, sakta... ivrigt men ändå försiktigt... lite åt gången... allt för att inte visa för mycket... en utbrytning...
Upp genom den hårda ytan... ut till en verklighet som varit dold... osynlig och okänd... lite skrämmande...
Rädd att trampas ner igen... försöker synas... försöker upptäckas...
Ett frö som fått gro under lång tid... nu färdigt att utvecklas... att få bryta igenom... att sträva mot skyn, den blå och ändliga...
Spirar av tidigare okända känslor... av glädje över att faktiskt finnas till... trots den karga omgivningens tomhet...
Något nytt... kanske en början... kanske en start...
Fort innan mörkret faller igen... upp mot ljuset... det varma och sköna... utan ljuset kan fröet inte växa... inte bli starkare...
1 kommentar:
Så vackert du skriver...
Ryser nästan till här där jag sitter...
Upp mot ljuset.. Det är där du ska vara.. Inte sjunka igen...
C
Skicka en kommentar