Vintermånen lyser upp... med sin tunna, svaga skära av ljus... i den bäcksvarta vinternatten... stjärnorna gnistrar ikapp med kristallerna av frost... på grenen intill mitt ansikte...Vinden drar och snön virvlar upp... upp runt mina kängor... fastnar mot mina kläder och vill inte släppa taget... trots att jag fösöker slita mig loss...
Skuggorna från träden ligger långa... över den frusna vita ytan... tunga grenar hänger ner av snö... som tankar i ett förvirrat sinne... dock med mål och mening...
Natten har ännu inte slagit ut... månen inte nått sin högsta punkt... kylan biter sig fast i min kind... och blicken riktas upp mot skyn...
Vinternatten är hård och sträv... ingen vill vara ute mot sin vilja... bara stjärnornas bilder långt där ute i fjärran... tittar ner och tittar på... hur märkligt är väl universum...
Timmen är sen... tiden löper vidare trots kylan... bort mot nästa morgons ljus... det som väcker varje själ...
I kulissen väntar värmen... den som tinar upp... när behovet är som störst... vårens vindar kommer åter... smeker min frusna kind och kylan försvinner... för alltid...
5 kommentarer:
läcker bild! har du fotat själv?
Gillar när du skriver så här..
Mkt känslor bakom..
Tur man har bloggen att använda sig av ibland.
*blombergskan*
kramizzar far imorgon bitti..ta hand om dig../Anna-karin
Har varit sååå duktig..
Är inte proffs men iaf.
Kolla in sista bloggen jag skrev igår..
ha det gott
Cinapina
Så fint skrivet... Har du tagit bilden själv?
Underbart väder idag och jag är ledig. Plus att jag nästan inte har ont alls idag! Känns som en riktigt bra dag, så långt. :D
Många varma kramisar
A
Skicka en kommentar