Liten på jorden...

Mörkt ute och alldeles stjärnklart... hela natthimlen full av stjärnor...

Satt ute en stund i går kväll, ganska sent dessutom... försökte få lite luft, ni vet den där lite kallare och kyligare nattluften som kommer nu när hösten nalkas. Det var så kvavt inomhus igår efter en väldigt solig sensommardag här i Stockholm... och jag kunde inte riktigt koppla av... än mindre somna.

När man sitter där, ser upp mot alla dessa stjärnor... då är det inte svårt att inse hur liten man egentligen är... och vad finns där ute, hur långt stäcker sig vårt universum... är vi verkligen ensamma i denna enorma rymd ?

Kanske ska man inte filosofera allt för mycket om sånt, kanske blir man då knäpp till slut... men ändå... nyfikenheten finns ju där och att bara sitta så där, sortera sina tankar, filosofera... och kanske till och med lösa ut knutar i ens medvetande... jo, det kan kännas bra det också.

Försökte se min egen stjärnbild, lejonet... men lyckades inte hitta den, kanske tittade jag bara åt fel håll...kanske hade tankebanorna redan flyttat sig längre ut... bortom vår galax, bortom Vintergatan... ut mot mer okända platser...

Hmmm... när jag nu ser texten, det jag skrivit ovan... inser jag att denna bloggning nog är en av de mer "flummiga" jag skrivit... men jag tror att mitt behov av att skriva utvecklas och så länge jag själv tycker att det känns bra, så vill jag fortsätta. Kanske vill ni som läser här ibland hellre läsa annat... men jag hoppas inte dessa rader avskräcker er från att komma hit... ;-)

Snart skriver jag säkert om något betydligt mera vardagligt... som en kommande svamputflykt, en bra låt eller om hur det är på jobbet... för jag uppskattar era besök :-)

Avslutar denna bloggning med en för dagen passande hälsning...

May the Force be with you !