Det är olidligt nu... jag står längre ut på kanten än någonsin... det svarta stupet syns allt tydligare under mina fötter... hela tillvaron är på väg att rasa samma... och jag bryr mig inte längre...Det får gå som det går... jag kan inte fortsätta "leva" så här längre nu... kroppen klarar inte mer... varken fysiskt eller psykiskt... det finns bara tårar kvar...
OM jag kommer ut på andra sidan levande... så kommer allt... vara helt annorlunda... och tills dess låter jag mina bokstäver rinna ut mellan fingrarna... ut i tomma intet...
Nu väntar ännu en nästintill sömnlös natt... och jag sätter mig en stund på altanen... för att få lite syre i min trötta, trötta kropp...
//Tierra
3 kommentarer:
Kommer in sent omsider och bara kramar om
Annelie
..ibland är det skönt att bara sitta på en altan...hoppas allt blir bättre!
Jag vet att du klarar det! Förstå det! Nu är det verkligen dax!
Snart kommer ditt liv att bli bättre. Jag finns här.
Jag säger det igen! Du kommer att klara det!
Skicka en kommentar