Vissa dagar... som den här, som nu strax läggs bakom mig... kryper tankarna och grubblerierna på mig betänkligt... sorg & sårbarhet... meningen med livets alltför korta rymd...Dagar som dessa... då tårarna trängde oväntat fram... inte för denna specifika händelse i sig... men för ALLT annat...
Det blev till en ursäkt att släppa ut det uppdämda... det förträngda känslornas salta bevis... med nedböjt huvud och träbänkens hårda yta mot en sammansjunken kropp...
En enkel men värdig cermoni... de närmaste samlade för ett sista farväl... de som är berörda... söner och dotter, syskon... som nu förlorat sin länk till historien...
Jag ser bara på... deltar på avstånd... för att det hör till... men mina tankar, mina djupaste funderingar... är någon helt annanstans... i sällskap av mina tårar...
Jag sitter nu bara helt tyst... vet vart jag ska... och känner...
//Tierra
Foto: Tierra
2 kommentarer:
Usch ja alltid tufft med begravningar......det blir liksom så påtagligt och tydligt att allt har en ände....och vad är meningen med allt.....
Sköt om dig vännen och var rädd om dig. Du har fixat detta förrut använd den kraften!
kram kram
Hur är det fatt vännen? Inte bra förstår jag ju.....
Gör mig ont. Varm kram//Anna
Skicka en kommentar