Ibland känns det verkligen som man är instängd... att man följer världen... bara från insidan av ett låst rum... med fönster av glas... såna där som är "enkelriktade"... man ser bara UT genom dem... men ingen ser IN...Därifrån följer man följer med... genom ögats mörka pupill, via synnerven och in till hjärnans alla små grå vindlingar och gångar... till synes helt utan destination... eller slutmål...
Så mycket där ute man skulle vilja uppleva, så mycket att göra, så mycket att se... och snart kan det vara för sent... för sent att ens våga prova...
Men så länge tanken finns där... då kan man inte låta bli... då kan man inte sluta drömma...
Många möten väntar säkert på andra sidan... en del väntade... andra oväntade... och några kallt och beräknat planerade...
Men, ska man då krossa glaset... vågar man gå ut... eller är man mer rädd för det som kan komma in ?
Ingen vet nog med säkerhet... och det är väl just det... osäkerheten som gör att man ändå blir kvar där... i sitt lilla rum... med fönster av glas... där ljuset hittar in och ger en liten försmak... av utsidan...
Och kanske är det just den... den där ljustrålen... som ändå gör att man klarar av allt... ljuset som betyder något...
4 kommentarer:
Hej Tierra!
Detta var det vackraste jag läst på mycket, mycket länge...
Kanske för att det du uttrycker här, reflekterar just de tankar som följt mig, en lång tid.
Alla står vi bakom en förskansning, den som omhöljer våra innersta drömmar och kanske också instänger längtor. Rädslor, att förändra och bryta igenom i det okända livets prisma.
Ibland vandrar vi länge... kartlöst, helt ovetandes om att det som hela tiden sker, inte bara utanför oss själva, utan också inom oss, är den förändring som till slut kommer att öppna oss för meningen med allt.
En uppväckelse som kanske bara kan återges i ett magiskt möte. Ett möte bortom rädsla, bakom murar, av glas.
Ha en fortsatt skön söndag!
Kram från Camilla
"I love the sound of breaking glas"
vill jag minnas att det fanns en låt som hette, nångång på 80-talet.
Kommer inte ihåg vem det var nu, kanske nått med Nick Lowe.
Fast visst, det gäller väl att se så man inte skär sig.
Och ibland kan det ju vara lite skönt att sitta inne i akvariet och låtsas att det är det utanför som är akvarium.
Kanske
Det är en balansgång. Att våga släppa in andra och släppa ut sig själv. Ibland vill man ha pansarglas omkring sig och ibland vill man krossa det. Att som du, se glaset och veta att man kan välja är insiktsfullt. Inte alla kan se och förstå det.
a.
Den där glasburen känner man igen.
Jag gör det pga att jag inte KAN göra så mkt utanför min lilla glas skål.
För mig är det fysiska hinder..
Det finns så mkt jag skulle vilja uppleva men som jag inte kan pga att min kropp strejkar så mkt.
Ibland känns det som att man sitter vid köksfönstret o bara ser livet rulla förbi utanför..
Tack o lov känns det bättre när familjen kommer hem igen på eftermiddagen.
Men man vet att nästa dag är denna lik... Lätt att få klaustrofobi i sin glas skål då..
Får du chansen att ta dig utanför så gör det..
Men om du måste krossa glaset först så var försiktig. Vill inte att du gör dig illa
Cina/Brummelisa
Skicka en kommentar