På en sten vid havet sitter jag bedrövad och svag... solen blänker mot vattnets guppande spegel... och sakta kluckar vågorna in mot blöta stenar...Stillheten och tystnaden försöker förföra min sargade själ... locka den på tilltro till liv... ett liv bortom allt det svarta och svåra...
På avstånd hörs stoj och höga skratt... en skolklass på utflykt... med matsäck och oförstörd framtidstro... och livfulla...Vinden smeker ljummet min tunna hud... som i en stilla medkänsla i ensamheten... som för att visa sin närvaro...
En stor humla, kanske sommarens sista, flyger förbi... sorglös, fri och helt utan vetskap... om omöjligheten i flyktens vibrerande och starka vingslag...Jag känner solens varma strålar mot ansiktet... men på insidan har höstens mörker och kyla redan slagit rot...
Jag andas in dofterna av tången vid strandens kant... slappnar för en stund av med slutna ögon, ihopsjunkna axlar... och låter de instängda tårarna rinna fritt... på stenen där ingen ser eller hör...Min själ svider och mitt hjärta värker... försöker insupa livskraft och livsljus... se bakom mina egna demonlika fasader...
Alla de vidrigaste tankarna finns där... varvas med djupa känslor i roten av mitt hjärta... och jag tvingar åter mig själv... att andas djupt... får att få syre...Jag söker... anstränger min redan svag kropp... för att hitta svaren... men lägger till sist undan pennan och blocket jag haft i min hand... fortsätter stirra ut i stillheten, allt det vackra... som just i denna stund omger hela min uppenbarelse...
Sakta reser jag mig upp från stenens hårda yta... går med trötta, långsamma steg till bilen... för att åka alla milen tillbaka... från platsen, där ingen vet jag varit...//Tierra
Foto: Tierra
1 kommentar:
Jag tror redan du vet svaren. Välj det ditt hjärta så gärna vill. Slösa inte en dag till i sorg!
Skicka en kommentar